Sverige är inte problemet – men vi kan vara lösningen

Jag växte upp i Jämtland – en av Sveriges regnigaste landsdelar. De milda atlantvindarna pressas upp mot norska fjäll och berg, och fukten faller som regn över vår landsdel. På den tiden bars också något annat med vinden: svaveldioxid från brittiska kolkaminer och kraftverk, som förvandlades till surt regn och förgiftade våra sjöar och skogar. Det var ett verkligt miljöproblem. Men det löstes. Och hur det löstes borde vara en lärdom för hur Sverige tänker kring klimatpolitik idag.

Det sura regnet – och hur det faktiskt löstes

Sverige var ett offer, inte en orsak. Nästan 90 procent av svavelavsättningen över Sverige kom från andra länder – främst Storbritannien, Tyskland och Polen. Det svenska bidraget var marginellt. Ändå var det Sverige som drev på hårdast för en lösning, bland annat genom att initiera den så kallade 30-procentsklubben där tjugo nationer åtog sig att minska sina utsläpp.

Lösningen kom inte genom att Sverige försökte bli ännu renare. Den kom genom att påverka källorna – de länder som faktiskt stod för utsläppen. Det var rätt strategi. Och det är exakt den strategin Sverige borde tillämpa även på klimatfrågan.

Sverige är redan nära CO2-neutralt

SLU publicerar sedan decennier Skogsdata, en av världens mest noggranna uppföljningar av hur en nations skogar utvecklas. Naturvårdsverket har på basis av dessa data konstaterat att Sverige i praktiken är ett netto-CO2-sänke – det vill säga att våra skogar binder mer kol än vad vi släpper ut. Vattenkraft och kärnkraft ger oss en av världens renaste elproduktioner. Sverige är redan ett av de mest klimateffektiva industriländerna på jorden.

Det innebär att varje ytterligare krona vi lägger på att minska svenska utsläpp har extremt låg global kostnadseffektivitet. Vi skär i marginalen av en redan liten kurva. Det är symbolpolitik, inte klimatpolitik.

Northvolt och faran med politikerdrivna gigantprojekt

Sverige har under senare år öst hundratals miljarder – via EU-stöd och statliga garantier – på enstaka stora projekt med politisk glans. Northvolt är det mest uppenbara exemplet. Trots massiva subventioner gick projektet ändå fel. Marknaden och riskkapitalet hade sannolikt sorterat bort eller omformat projektet mycket tidigare om de fått verka fritt.

Detsamma gäller tveksamma projekt som Stockholm Exergy och liknande Carbon Capture-satsningar som ännu saknar bevisad skalbarhet. Att satsa skattekronor på obeprövad teknik i stor skala, utan marknadens korrektiv, är ett recept för kapitalförstöring.

Vad Sverige istället borde göra

Lärdomen från syraregnet är tydlig: påverka källorna. För klimatets skull är det inte svenska utsläpp som är det kritiska – det är Polen som fortfarande producerar hälften av sin el från kol, det är Indiens och Kinas fortsatta fossilberoende, det är de länder som saknar kapital och kompetens att ställa om.

Här kan Sverige göra verklig skillnad. Vi har teknikkunnande, trovärdighet och erfarenhet av omställning. Istället för att pumpa pengar i enstaka stora projekt borde Sverige:

• Hjälpa kolberoende länder i Europa – som Polen – att finansiera och genomföra sin energiomställning, precis som Sverige en gång drev syraregnsavtalen.

• Stödja en bred portfölj av mindre klimatföretag och innovationer, där marknaden – inte politiker – avgör vad som skalas upp.

• Exportera svensk klimatkompetens – inom skogsskötsel, vattenkraft, fjärrvärme och energieffektivisering – till länder där den gör störst nytta.

Det är inte klimatskepsis att säga detta. Det är klimatrealism. Sverige har visat att miljöomställning fungerar. Nu gäller det att använda den erfarenheten klokt – och rikta insatserna dit de gör störst skillnad för planeten, inte för svenska politikers självbild.

Christer Alfredsson