Sanningssökande eller identitetspolitik – vart är samisk forskning på väg?

Per Bauhns sommarkrönika riktar skarp kritik mot den riktning som Sametingets forskningsstrategi och "urfolksmetodologin" tagit: aktivism är oförenligt med kritiskt tänkande. Per Bauhn är professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.

Men frågan är mer komplex än vad Bauhns framställning ger sken av.

Bauhn citerar Sametingets strategi, där syftet med samisk forskning är att "stärka, bevara och utveckla det samiska samhället”. Han tolkar detta som att vetenskapen underordnas en politisk agenda och att kravet på en "objektiv och universell sanning" överges till förmån för "samiska värdegrunder och kunskaper”. Detta är en allvarlig kritik som väcker frågor om vetenskapens autonomi. Forskning som enbart bekräftar en på förhand given självbild riskerar att förlora sin kritiska udd och därmed sitt existensberättigande.

Bauhn pekar vidare på farorna med den så kallade "urfolksmetodologin", där forskaren blir en "normkritisk medresenär" snarare än en oberoende sanningssökare. Han menar att detta leder till en ovilja att kritiskt granska traditioner och en benägenhet att se den egna gruppen som ett unikt offer, vilket kan resultera i en "navelskådande och okritisk forskning". Exemplet med självmordsstatistik där en urfolksmetodologisk ansats kan ha bidragit till att överdriva samers självmordsbenägenhet, är enligt Bauhn ett bevis för att solidaritet och rationalitet står i motsatsförhållande till varandra.

Det är onekligen problematiskt om forskare avstår från kritiska perspektiv av rädsla för att stigmatiseras, något som forskaren Stine Agnete Sand också har uppmärksammat. Hon beskriver en osäkerhet kring hur icke-samer ska forska om samiska frågor utan att associeras med en "kolonial synd”. Detta kan leda till självcensur, vilket är ett hot mot den akademiska friheten.

Samtidigt är det viktigt att förstå drivkrafterna bakom Sametingets strategi. Den är inte ett försök att underminera vetenskapen, utan en reaktion på en lång historia av kolonial forskning där samer betraktades som objekt snarare än subjekt. Urfolksmetodologin är ett försök att korrigera denna skeva maktbalans genom att betona att forskningen ska ske med respekt för samiska perspektiv och tillföra något till det samiska samhället. Det handlar om att "göra läxan", som den samiska forskaren Rauna Kuokkanen uttrycker det, och erkänna hur tidigare forskning har bidragit till förtryck. Frågan är om den medicinen, i Bauhns och andras ögon, har blivit värre än själva sjukdomen.

Debatten är inte svartvit. Forskare som Ragnhild Nilsson menar att Hjelms kritik är så full av "konstiga tolkningar och faktafel" att den är svår att bemöta. En sådan polarisering är olycklig, för den hindrar en konstruktiv dialog om hur samisk forskning kan bli bättre. Det är fullt möjligt att både värna akademisk frihet och ta hänsyn till urfolksperspektiv. Kravet på självständigt sanningssökande utesluter inte att forska med lyhördhet för den kultur och de människor man studerar.

Sametingets ambition att bryta med en kolonial forskningstradition är i grunden legitim. Men vägen dit får inte gå via ett förkastande av vetenskapliga grundprinciper som objektivitet, transparens och kritisk granskning. Istället för att ställa "samiska värdegrunder" mot "västerländsk vetenskap" borde målet vara att integrera perspektiv och bygga en forskning som är både kunskapsmässigt robust och samhälleligt relevant för samer.

Astrid Lofs

Biolog fil dr.

Ambition Sverige