Varför skyddas hackspettens skog?

Den tretåiga hackspetten har egenheten att den enbart lever på barklevande insekter förutom lite sav på våren (ringhacken).

Den äter inte myror eller besöker fågelmatningar. Denna hackspett behöver därför gammal kontinuitetsskog med mycket död ved i olika åldrar för där finns mycket barklevande insekter.

Allra främst lever den på barkborrar. För att bilda revir och föda upp ungar behöver den flera 10-tals hektar av sådan skog. På vintern rör den sig över flerdubbelt stora arealer för att söka övervintrande insekter och puppor.

Den tretåiga hackspetten har således särskilt stora krav på sk naturskogar, dvs skogar som inte varit kalhuggna i modern tid. Det innebär skogar som har kvar mycket av sina ursprungliga arter av lavar, kärlväxter, mossor, fåglar m.fl. . En väldigt stor del av dessa är nu hotade, en del starkt hotade, pga kalhyggesbruket.

När skogar med revir av tretåig hackspett inte kalavverkas räddas därför väldigt många arter, utöver hackspetten.

Det är alltså inte bara ”en liten fågel” det handlar om utan motivet till skydd omfattar även den skogsmiljö som denna hackspett måste ha. Den tretåiga hackspettens skogar hör till våra mest artrika. 1400 arter är beroende av eller gynnas av sådana skogar.

Skogar där det finns tecken på att den tretåiga har revir brukar inventeras, varvid man regelmässigt således finner många rödlistade arter. Även dessa utgör en del av skälen när ansökan om skydd göres. Resultatet av dessa inventeringar finns i Artportalen.

Liknande resonemang som ovan kan föras när det gäller andra sk signalarter, t.ex. lavskrika och knärot. Men den tretåiga hackspetten kan med särskilt stor precision hjälpa oss att hitta skogar med stora naturvärden.

Vi har EU-lagar avsedda att skydda Europas sista naturskogar, bl.a. Art- och habitatdirektivet, som handlar om skydd av vissa arter och deras miljöer.

I de av riksdagen beslutade miljömålen anges dessutom att ”alla inhemska arter ska bevaras i långsiktigt livskraftiga populationer inom sina utbredningsområden”.

Läget idag är istället att utvecklingen går åt fel håll, vi har en rejält negativ utveckling för bl.a. skogslevande arter. Forskarna är eniga om att det beror på vårt sätt att bruka skogen.

Givetvis ska skogsägare få ersättning vid skydd av värdefulla naturskogar. I en del fall kanske med rätt till viss plockhuggning efter rådgivning utöver bibehållen ägande- och jakträtt.

Men det är mindre än 1 % av alla avverkningsanmälningar som stoppas av naturvårdsskäl. Ekonomiskt utrymme bör därför kunna finnas. Kraven som bör ställas är inte mindre artskydd utan ett system för ersättning till markägare med skog som bör bevaras.

Skogsägare och naturvän.