Styrkan i det jämtländska

Det är något särskilt med att fira högtider i Jämtland. Oavsett om det är påsken som nu närmar sig, eller någon av våra många lokala traditioner, finns här ett djup som bär längre än kalenderns dagar. Fjällen håller ännu kvar vintern, skaren bär om morgnarna och ljuset återvänder steg för steg. 

Allt detta påminner oss om att livet inte helt är vårt att styra. Det växer fram – ibland med oss, ibland trots oss.

Påskens budskap rör vid just den erfarenheten. Det handlar om att våga tro att nytt liv är möjligt, också i tider av oro och mörker. Inte som en naiv förhoppning, utan som en djupt mänsklig erfarenhet: att människor gång på gång reser sig, att naturen spirar trots kyla eller snö. 

Livet finner nya vägar och bygger vidare på det som gått sönder. Jämtlands djup talar om detta obändiga liv, och hur vi hittar det.

När jag möter människor runt om i vårt stift hör jag ofta två röster samtidigt. Den ena bär en tydlig oro: över världens kriser, ett hårdare samtalsklimat och känslan av att besluten fattas långt bort. Den andra talar om något annat: om omtanke, sammanhållning och en vilja att ta ansvar för varandra, för bygden och för framtiden. 

Båda rösterna är sanna. Kanske är det just nu vi behöver öva oss i att låta hoppet få sista ordet, utan att blunda för det svåra.

Högtider fungerar ofta så. De samlar oss kring det vi delar, men ger också utrymme att bära och bearbeta det som skaver. I traditionerna och ritualerna kan vi hitta språk och symboler för att hantera våra livsfrågor. De kan ge glädje i det gemensamma, men också aktualisera oron för allt som sker.

Som kyrka vill vi rymma båda erfarenheterna. Ingen ska behöva gå ensam genom livets mörker – och ingen ska behöva bära hoppet på egen hand när det är stort nog att delas.

Påskens berättelser rymmer både den djupaste ensamhet och ljuset som plötsligt infinner sig när man trodde att allt hopp var ute. Det är berättelser som vi kan känna igen oss i. När vi förankrar våra egna livshistorier i en större delad berättelse blir de oftast lättare att leva med.

Vi som burit på sorg kan känna igen oss i berättelsen om de kvinnor som gick till en grav i Jerusalem på påskdagens morgon. Det var 2 000 år sedan, men sorgen över en vän är evig. Trots smärtan ville kvinnorna visa sin kärlek och omsorg. Vi behöver de små handlingarna av omsorg nu. De är en motkraft som gör världen ljusare. I berättelsen möttes kvinnorna av ett hoppets budskap, om liv som besegrar död. Det är lika trotsigt som tussilagon som växer genom asfalten.

Det finns en styrka i det jämtländska sättet att leva: kombinationen av självständighet och närhet. Att klara sig själv, men aldrig glömma grannen. Den styrkan behövs när samhället prövas. 

Mycket avgörs i hur vi möter varandra i vardagen. Hur vi talar om dem som inte är i rummet. Hur vi öppnar dörrar när världen känns kall. Då spirar också vi. Då växer en trotsig medmänsklighet fram.

Så låt oss fira med öppna ögon och öppna hjärtan. Låt oss tillsammans ge plats åt hoppet – inte för att fly verkligheten, utan för att vara med och forma den.