Ganman: En politisk aktivist gör sorti

Östersunds kommundirektör Anders Wennerberg får sparken med omedelbar verkan. Det kommer inte som någon överraskning för den som läser Jämtlands Tidning. 

Jag skrev om förtroendekrisen i Rådhuset redan i mitten av maj och sedan dess har det varit idel sura miner därinne. 

JT:s bevakning av vattenverksskandalen och situationen kring Wennerberg öppnade locket till en surströmmingsburk som stått och jäst alldeles för länge i ett hörn för sig själv. Till slut var innehållet tvunget att pysa ut. 

Under lång tid har det funnits ett utbrett missnöje med Wennerbergs sätt att leda organisationen och det beror, inte minst, på att han i grunden är en politisk aktivist. Han har aldrig varit en neutral, kommunal tjänsteman. 

Jag vet inte exakt var han står partipolitiskt, men jag skulle gissa regnbågsfärgad Center. 

Att ÖP:s centerpartistiske ledarskribent Marcus Åsling så snabbt ryckte ut till hans försvar tyder på det.

Och under den socialt begåvade smålänningens (?) fögderi har också Östersund positionerat sig som en kommun som tror att den demografiska räddningen finns i att locka till sig papperslösa, icke-svensktalande män från framför allt Afrika och Mellanöstern. 

Nej, det är inget fel på dessa individer som människor, men det finns avsevärda problem med att försöka jämka ihop den flegmatiska, svenska folksjälen – den eftertänksamma byråkratin, plikten, kollektivet – med koleriska klan- och hederstraditioner från andra kontinenter. 

Wennerberg är inte unik i det avseendet. Det finns många kommuner därute som trodde på det magiska professor Balthazar-konceptet. 

De flesta fick bita i gräset. Redan 2019 drog S-styrda Filipstads kommun i handbromsen. Hög invandring gav många godhetspoäng – men det var inte ekonomiskt försvarbart.

I ett SVT Uppdrag Granskning-reportage fälldes den i integrationssammanhang numera klassiska kommentaren:”Det finns ingen efterfrågan på utrikesfödda analfabeter.”Fast det finns det tydligen – i Östersund – och de sociala problem som ofelbart följer på hög invandring från Afrika och Mellanöstern kommer att komma som ett brev på posten. 

Hittills har Östersund varit relativt förskonat från mångkulturens baksidor. Bomben på Söder 2020, saxattacken i Badhusparken 2018, knivhuggningen i entrén till ICA i Valla 2016 sticker ut. Och givetvis: skottlossningen mot en polispatrull i fjol. Även om det den gången handlade om tillfälligt tillresta talanger. 

Fast om bara några år kommer det att se annorlunda ut. Då är Wennerberg borta, utflyttad, och troligen även Effie Kourlos. Men den demografiska situation de ordnat kommer att leva kvar. Efter oss, syndafloden.

Jag avundas inte den kommunledning som får de problemen på halsen. Östersund och Jämtland är fortfarande en skonad enklav i det nationella integrationshaveriet. 

Men det var även Sundsvall fram till för några år. Till slut hittade dock gängen dit med full kraft. Dessa samhällssabotörer finns även i Östersund. Vapnen också. Och våldskapitalet. Än så länge har ingen skjutit första kulan. 

Lägg på allt detta Fawlty Towers-haveriet med vattenverket + den uteblivna storsatsningen på serverhallar och tomatodling i Spikbodarnas friluftsområde. KSO Niklas Daoson fick göra ett snabbt bondeoffer och kicka Wennerberg. Alternativet hade varit att oppositionen krävt hans huvud på ett fat. 

En miljard åt fanders på det eländiga vattenverket är inget man viftar bort med lite rulltårta och ballonger på torget (i samband med att stan lockat hit ett antal ekonomiska migranter och till slut kravlat sig över 65 000 invånare-strecket – om ni minns.) 

Så Wennerberg fick en fot i rumpan och på papperet ser det ut som att det händer nåt. 

Vi får se om den politiska oppositionen låter sig fintas av socialdemokraternas rätt klumpiga avledningsmanöver. 

Troligen gör de det eftersom de även fortsättningsvis lyckas med konststycket att vara ännu sämre, latare och mer tafatta än sina politiska motståndare. 

Daoson & co kommer att sitta kvar efter nästa val.

Otroligt nog.