Utan mat på bordet blir det verklig kris

På bara några veckor har kostnaderna för de svenska bönderna, enligt LRF:s beräkningar, ökat med ungefär två miljarder kronor till följd av stigande diesel- och gödselpriser.

Kriget i Mellanöstern visar det svenska jordbrukets känsliga läge. För att stärka jordbruket krävs kraftfulla åtgärder både på kort och lång sikt. När LRF häromdagen träffade statsministern och finansministern möttes de av förståelse – men det räcker inte. Det krävs kraftfulla åtgärder omgående.

När Sverige den 1 januari 1995 blev medlem i EG/EU låg självförsörjningsgraden på livsmedel mellan 75 och 80 procent. En ganska bra utgångspunkt för att upprätthålla en hyfsat god försörjning vid kris eller avspärrning.

Vi som varit kritiska till en anslutning till EG hade bland annat varnat för att det skulle bli svårare att producera lika mycket mat efter inträdet. Det visade sig stämma. Snart föll självförsörjningsgraden ned mot 50 procent.

När jag var riksdagsledamot (2002–2006) hörde jag till dem som oroades av den sjunkande självförsörjningen och ville medverka till att stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft. Jag var med om att arrangera ett seminarium om hur produktionen skulle kunna stärkas.

Flera kollegor av olika partifärg skakade på huvudet och sa ungefär att ”nu när vi är med i EU behöver vi inte bekymra oss om den svenska självförsörjningen…”. Så skulle knappast någon uttrycka sig idag.

I en orolig omvärld inser de flesta att utan tillräckligt med mat blir det en verklig kris. Då hjälper inte ens ett starkt militärt försvar.

Självförsörjningsgraden ligger fortfarande kring 50 procent. Det är bara när det gäller spannmål, potatis, morötter, ägg och socker som vi är hyfsat självförsörjande. En allt större del av det kött vi konsumerar importeras. Det gäller även mjölkprodukter. Av den ost vi äter produceras endast 37 procent i Sverige.

En stor del av de grönsaker och den frukt vi äter är också import, för tomater över 80 procent.

Sverige, inte minst Jämtland, har goda förutsättningar att öka produktionen av mat, men det kräver förbättrad lönsamhet och minskat regelkrångel.

I dagens läge med krig i Mellanöstern och en orolig omvärld riskerar jordbruket sämre lönsamhet – och minskad produktion. Inte heller bönder kan arbeta gratis, eller till och med betala för att producera mat, som LRF-ordföranden Palle Borgström konstaterade häromdagen.

Ska svenska bönder på sikt kunna konkurrera framgångsrikt med sina kollegor i övriga EU måste samma miljö- och klimatkrav gälla i hela unionen. Regelkrånglet måste minska. Generationsskiften behöver underlättas.

En ny CAP (EU:s gemensamma jordbrukspolitik) kommer att gälla från 2028. Risken är att förutsättningarna då kommer att försämras, och resurserna minska. Det kan kräva att mer av jordbrukspolitiken flyttar tillbaka till de enskilda länderna. Sverige måste ta ett större ansvar för det egna jordbruket och underlätta en positiv utveckling.

Ett annat orosmoln är vad Mercosuravtalet med de latinamerikanska länderna Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay kommer att innebära. Risken är att frihandelsavtalet kan leda till att latinamerikanska jordbruksprodukter konkurrerar ut svenska och andra europeiska produkter. Oron är stor bland bönder runt om i Europa.

Det svenska jordbruket måste få möjligheter att utvecklas och öka produktionen. Annars kan vi hamna i en farlig situation. Utan mat på bordet blir det en verklig kris.

Håkan Larsson, Centerpartist på Rödön