Öppet brev till Mittuniversitetet

 Till Mittuniversitetets ledning, Disciplinnämnd och ansvariga för pedagogiskt stöd, Mittuniversitetet har beslutat att stänga av mig från studier i två perioder under 2025, efter misstankar om vilseledande på en hemtentamen. Det var en tentamen jag fick högsta betyg på – och en jag var stolt över. 

Jag hade kämpat hårt, tränat målmedvetet och äntligen känt att mitt akademiska skrivande lossnat. Men istället för uppmuntran möttes jag av misstänksamhet. Jag har ett dokumenterat funktionshinder och får särskilt pedagogiskt stöd från universitetet. 

Trots det läser jag flera kurser parallellt och anstränger mig långt utöver det vanliga för att klara studierna. 

Att läsa engelskspråkig kurslitteratur är en utmaning i sig, men jag har kämpat – ofta kvällar och helger – för att förbättra mitt språk, min analysförmåga och mitt akademiska skrivande. Redan när jag fick VG på ett moment i Genusvetenskap A blev jag inbokad på samtal. 

Då trodde jag att det handlade om uppmuntran, men i efterhand förstår jag att det snarare var början på misstänkliggörandet. 

Att det följs upp med en avstängning efter nästa framsteg gör signalen ännu tydligare: förbättring accepteras inte utan misstanke. Det är därför särskilt nedslående att min förbättring istället tolkades som misstänkt. I disciplinnämndens ögon blev min prestation ett bevis för att något måste vara fel. Inte för att jag plagierat. Inte för att jag använt AI. Utan för att texten var ”för bra”. 

När förbättring betraktas med misstro, sänder det ett farligt budskap till tusentals studenter. 

Vad säger det till andra som, liksom jag, lägger ned all sin kraft på att utvecklas? Ska man hålla tillbaka sin potential av rädsla för att bli ifrågasatt? Det här handlar inte bara om mig. Det handlar om hur vi ser på kunskap, lärande och rättvisa i universitetet. Självklart ska akademisk hederlighet värnas. 

Men lika viktigt är att universitetet är ett stödjande sammanhang där utveckling uppmuntras – inte bestraffas. 

När systemet slår hårt mot dem som lyckas förbättras, i stället för att möta dem med nyfikenhet och pedagogisk förståelse, då hotas också universitetets legitimitet.

Jag förväntar mig inte att bli särbehandlad. Men jag förväntar mig att bli rättvist behandlad. Särskilt när funktionsvariation, språkliga utmaningar och dokumenterad progression finns med i bilden. 

Det är fullt möjligt att jag gjort misstag i hur jag hanterat referenser eller uttryckt mig – men i så fall borde det mötas med handledning, inte med avstängning. Jag kommer att överklaga beslutet och står fast vid att jag inte haft några otillåtna avsikter. 

Men framför allt hoppas jag att Mittuniversitetet – och andra svenska lärosäten – vågar ta diskussionen om rättssäkerhet, legitimitet och pedagogiskt ansvar. Om vi inte klarar att skilja mellan slarv, misstag och medvetet fusk, då riskerar vi något större än en enskild students framtid. 

Vi riskerar att urholka tilliten till – och legitimiteten i – hela det svenska högskolesystemet. 

Mikael Student i statsvetenskap och genusvetenskap Mittuniversitetet