Vem orkar med politisk teater?

Det är valår.  

Och eftersom det är förenligt med de demokratiska spelreglerna att strunta i Jämtland, där det bor ungefär lika människor som på Södermalm (cirka 130 000), är det inget som direkt skakar om vardagen.

Men så är politikerna inte heller i behov av direkta möten med väljarna idag.

Krutet läggs på att synas i massmedia och i allt högre utsträckning, sociala medier. 

Där räknar strategerna med att folk har ungefär samma uppmärksamhetsspann som en knarkare i jakt på nästa fix.

Budskapen blir därefter. 

Jag kan inte förstå varför media måste haka på den här logiken. Det är provocerande.

Till och med i SR hörde jag här om veckan den politiske kommentatorn Fredrik Furtenbach gasta om det blå och det röda laget, som om riksdagen vore en fotbollsplan. 

Vem vann debatten? är den första frågan kvällstidningarna ställer sig efter en teateruppvisning i SVT.

När fick vi höra vad partierna har för långsiktiga versioner senast? 

Knappast i tv. Eller radio.

SVT tror inte längre att folk orkar med. 

Men de fattar ingenting.

Det är den politiska teatern vi inte orkar med. 

Ett bevis är framväxten av poddar som lockar miljontals lyssnare, där även gästande politiker kan få bre ut sig över tre timmar i ett samtal.

Utan någon neurotisk reporter som avbryter så fort samtalet närmar sig något som skaver eller sticker ut.

En viktig anledning till att politiska kandidater runt om i världen, inte minst i USA, lyckats nå stora väljargrupper är just att de gästade rätt poddar. Det är bara en tidsfråga innan vi är där i Sverige också.

Det är bara en tidsfråga innan vi är där i Sverige också.

Media håller på att spela ut sin egen roll genom att tro för lite om sin publik.

Det är vansinnigt korkat.