Del 3: Han varnade för biogasfiaskot – men ingen lyssnade

Åsiktstext

Ställningstaganden är skribentens

De politiska visionerna bakom Gräfsåsen är grandiosa. Anläggningen ligger i ett eget bolag och ska vara vinstdrivande. De ekonomiska kalkylerna är extremt optimistiska och visar att kommunen kan bli rik på att skapa biogas och gödsel av matavfall.

Något inget privat företag lyckats med.

Trots att Östersund valt elbussar vill man producera biogas till 75–95 biogasbussar per år. Biogödseln från Gräfsåsen ska ersätta importerad handelsgödsel och på så sätt öka krisberedskapen och stärka totalförsvaret. Hur kommunen ska skapa gödsel som är så näringsrik att den kan konkurrera med handelsgödsel på världsmarknaden framgår inte.

Man kan inte gödsla åkrar med vad som helst. Det krävs en blandning av rätt näringsämnen för att det ska växa bra.

Utan biogassatsningen kommer inte lantbruket kunna erbjudas näringsrik biogödsel utan blir fortsatt beroende av importerad handelsgödsel
(styrelseprotokoll 22/5 2022)

En egen biogasanläggning ska stärka etableringen av livsmedelsindustri i regionen. Varför matproducenter skulle välja att etablera sig i ett av Sveriges mest glesbefolkade och tuffaste jordbruksområden tack vare just en biogasanläggning framgår inte av protokollet. Det är lika oklart som varför turister skulle prioritera kommuner med biogastillverkning.

Med Gräfsåsen tar sig Östersunds fritidspolitiker oförskräckt an tekniska utmaningar som även stora företag kämpar med.

Men det fanns de som försökte varna. En av dem var Claes Jakobsson, som jag har pratat med. Han arbetade som chef för kommunens vatten, avfall och avlopp i 35 år.

2011–2013 ingick han i en projektgrupp som utredde om Mellannorrland skulle ha en biogasanläggning. Man kom fram till att Sundsvall vore den mest lämpliga platsen. Här kunde man ta emot 20 000 ton matavfall från 250 000 människor. Här fanns till exempel spillvärme från värmeverket, vilket underlättade produktionen.

Trots många tekniska fördelar skulle det kosta 260 miljoner och aldrig bli lönsamt. Det hela lades ner när Sundsvalls politiker bestämde sig för att satsa på etanolbussar.

När Östersund startade en projektgrupp som skulle utreda en biogasanläggning i Gräfsåsen var Claes den ende som hade erfarenhet. Han gav projektgruppen allt material från utredningen 2011–2013 och bjöd in dåvarande projektledare från Sundsvall.

Hans slutsatser var att Östersund skulle spara mest på att frakta avfallet till andra kommuner. Om man absolut ville ha en egen biogasanläggning skulle det räcka med en som hanterar maximalt 10 000 ton matavfall. Biogasproduktion är en känslig process som behöver tillföras rätt matavfall i rätt tid. Avfallsvolymer som saknas i regionen.

Det kommer att bli en hel del tung lastbilstrafik och var gödseln ska lagras under vintern vet ingen. Gödsel får bara spridas på åkrarna under sommarhalvåret.

När Claes ville förklara att biogasutvinning är en komplicerad process avfärdades det som irrelevant ”teknikprat”. Man upplevde att han var negativ och avlägsnades från sin tjänst. I dag arbetar han inte längre för kommunen.

Övriga tjänstemän hade ingen erfarenhet av biogas. Politiska kontakter fanns däremot. En är släkt med vice ordförande i miljöpartiets partistyrelse.

Vilka är då de fritidspolitiker som driver kommunala affärer med biogas och gödsel? Vilka leder bygget av en anläggning värd en halv miljard kronor? Vad har de för erfarenhet?

Några är pensionärer, en köper och säljer textilier, någon arbetar med psykisk ohälsa. De leds av Bosse Svensson (C), tidigare chefredaktör för Östersunds-Posten. De är alla säkert kompetenta inom sina områden, men ingen kommer från gasindustrin.

Bygget överskrider genast budget. Eftersom inget vatten finns framdraget borrar man en brunn för de tusentals kubikmeter vatten som behövs. Eftersom marken varit deponi sedan 1975 behövs även ett vattenreningsverk.

I nästa artikel ska vi börja följa upp det ekonomiska resultatet.