Vem styr egentligen våra kommuner?

Innan jag kommer in på några lokala exempel måste jag börja med att stärka min egen tes.

Fenomenet tjänstemannastyre är nämligen väl belagt i svensk forskning.

Det konstateras till exempel i SNS Demokratiråds rapport "Den lokala demokratins vägval" från 2022 att det behöver bli tydligare vem som faktiskt styr Sveriges kommuner.

Här lyfts fram att gränsen mellan politiker och tjänstemän blivit allt mer otydlig.

Dels när det gäller vem som fattar besluten, dels ansvarsfördelningen.

Här i Östersund har det varit upprört kring den nya kommunchefens beslut att anställa en personlig rådgivare med en lön på 82 000 kronor.

Politikerna fick förstås frågor om detta och slog ut med armarna. Anställningen var ju ett tjänstemannabeslut – det vill säga kommunchefens beslut.

Och det är säkert enligt boken.

Men det råkar också vara så att kommunallagen klart säger att kommunstyrelsen ska leda och samordna kommunens förvaltning – och ha uppsikt över verksamheten.

Det är också kommunstyrelsen som utser kommunchefen och bestämmer ramarna för dennes uppdrag.

Så var börjar och slutar egentligen politikernas ansvar?

Om allt mer makt lämnas över till tjänstemännen är det förstås ett enormt demokratiskt problem, av det enkla skälet att väljarna inte kan avsätta tjänstemän.

Nu är förmodligen Östersunds kommun det sämsta exemplet på tjänstemannastyre i länet.

Min erfarenhet är att det är betydligt mer förekommande i våra mindre kommuner.

Där är tjänstemännens kunskapsövertag ofta enormt. Delvis av strukturella skäl.

Många politiker är fritidspolitiker som ska sätta sig in i komplicerade frågor vid sidan av sina vanliga jobb.

Därför är det inte heller särskilt märkligt att jag kan räkna på ena handens fingrar de gånger en nämnd går emot tjänstemännens förslag.

I praktiken innebär det att en kommunchef kan driva stora projekt nästan av egen kraft.

Den numera nedlagda skidtunneln utanför Gällö (2017–2024) var Bräcke kommuns största prestigeprojekt i modern tid.

Sju år tillbringades med att försöka få ekonomi i skidtunneln. Det misslyckades totalt och kostade skattebetalarna mångmiljonbelopp.

Så här i efterhand är det förstås märkligt att man inte kastade in handduken tidigare.

Jag tror en hel del hade att göra med en drivande (och skidåkande) kommunchef.

Bengt Flykt var nämligen inte bara kommunchef. Under en period var han samtidigt vd för det kommunala bolaget MidSweden365 som drev skidtunneln.

En rätt märklig dubbelroll eftersom han i egenskap av kommunchef också ska ha koll på kommunens verksamhet och ekonomi.

Det kan lätt krocka med att få en skidtunnel att fungera och utvecklas.

I media var Flykt projektets kanske starkaste förespråkare, sökte pengar till satsningen och försvarade tunneln även när ekonomin började kärva.

Ett år efter invigningen hade tunneln gått back med 1,7 miljoner kronor på ett halvår.

Flykt var ändå optimistisk och beskrev utvecklingen som ”över förväntan”.

Facit har vi nu.

Att politikerna inte satte stopp för vansinnet på sju år är såklart ett rejält svaghetstecken.

Men Bengt Flykt var kommunchef i Bräcke i 18 år och såg politiker komma och gå.

Det ger förstås en makt och erfarenhet som en fritidspolitiker med några år i kommunfullmäktige har svårt att matcha.

Och det här är som sagt inte unikt för Bräcke.

Snart är det val.

Om politikerna ändå lämnat över makten kanske det är tjänstemännen som borde få de tuffaste frågorna.