Sann svensk?

Enligt uttalanden i flera intervjuer av en svensk partiledare med starkt inflytande över den svenska regeringen kan jag inte betraktas som en riktig svensk – trots att jag kan påvisa anfäder som levt i Sverige sedan minst 1400-talet, och troligen betydligt längre tillbaka.

Påståendet som dömer ut mig går ut på att den som sätter sin tro och identitet före den svenska identiteten inte kan vara en riktig svensk. Nu åsyftades främst muslimer, men enligt all rimlig logik är även jag inbegripen i fördömandet.

Jag försvarar absolut inte islam, och särskilt inte i dess islamistiska uttrycksform. Min uppfattning är dock att alla människor har en absolut rätt att besluta om sin egen tro och livsåskådning, utan att ifrågasättas som medborgare och medmänniskor. Vilket förstås inte innebär en rätt att bryta mot landets lagstiftning.

Jag är kristen. Jag tror på Jesus, han som sa: ”Mitt rike är inte av denna värld.” Till honom står min främsta lojalitet. Hans rike går för mig före allt annat. Att inte vara lojal mot honom, utan låta annat komma först, uppfattar jag som en form av avgudadyrkan.

Eftersom lojaliteten mot Jesus är viktigast för mig och den svenska lojaliteten kommer i andra hand, är jag alltså enligt partiledaren i fråga ingen riktig svensk.

Jag definierar sann svenskhet annorlunda och menar att dess tradition och identitet innefattar generositet och öppenhet för sargade och utsatta människor, oavsett nationalitet och religion, samt ett bejakande av absolut religionsfrihet.

Så jag ställer frågan om partiledaren i fråga själv är en riktig svensk. Om han ifrågasätter mig, ska kanske även han ifrågasättas?

Kenneth Hermansson, Östersund