Ett land som tror på piller

I flera omgångar har vi låtit läsarna ta del av hur Sverige och Jämtland hanterar psykisk ohälsa.

I huvudsak med piller.

Här har sjukvården (av tidspress?) gjort det enkelt för sig.

Även när det gäller barn, och små barn.

Bland barn upp till nio år har utskrivningen av antidepressiva ökat med 600 procent, har det rapporterats nu sista månaden.

“Sverige sticker ut här”, säger barnpsykiatrikern Maibritt Giacobini till Aftonbladet.

Ah, vi sticker ut.

Senare i samma artikel lanserar hon teorin om att det delvis kan bero på att vi idag “vågar prata mer om psykisk ohälsa”.

Den förklaringen känner jag igen.

Samma sak vi har fått höra när Sveriges höga våldtäktsstatistik ska förklaras bort.

Anmälningsbenägenheten är högre här än i andra länder.

Det går alltid att vända katastrofsiffror till något positivt för att rädda Sverigebilden. På det området är vi nog världsledande.

I artikeln får vi visserligen reda på att bra mat, bra sömn och fysisk aktivitet påverkar den psykiska hälsan.

Banbrytande minst sagt. Insatserna kanske ska börja där någonstans eller?

Men man missar helt det som borde vara huvudfrågan.

Få länder hyser en sådan tilltro till en privat mångmiljardindustri, som svaret på all sorters ohälsa – både psykisk och fysisk.

För ett läkemedelsbolag är Sverige ett drömland att verka i.

Vad vet du till exempel om kopplingen mellan läkemedelsindustrin och läkare och vården? Då menar jag arvoden, föreläsningar, bjudresor och andra samarbeten.

I bästa fall det som bolagen själva redovisar.

I Sverige sker redovisningen nämligen till stor del på läkemedelsbolagens egna villkor, och på ett sätt som är svårt att få överblick över. I exempelvis Danmark är samma uppgifter betydligt mer öppna och reglerade. Det säger något om vilken linje vi valt.

I Tyskland kan du i vissa fall få ersättning för att gå till en homeopat.

I Sverige skulle det, inom den skattefinansierade vården, betraktas som något för foliehattar.

Här får du istället ett recept.