Höstdeppig?

Nu tränger höstmörkret fram, de långa skuggorna lägrar sig över ängsliga hjärtan. De sista löven ger upp, tappar färg, blir trist mörkbruna, en vindpust och kala mörka grenar spretar olycksbådande mot mörknande himmel.

Världen står i brand. Putin, pandemi, klimatraseri och ekonomi i galopp utför. Tre månader till julens ljusa tröst i glimmande stearin och stjärnan Ovan där som bär bud om en frälsare.

Men, vad frälser nu när 9 månader till nästa semester? En miljon mår redan psykiskt dåligt i vårt blågula land. Sundsvalls swishlista blottar svenskens desperata tröst likt en verklighetsspegel, knark helt enkelt. En långsiktigt hållbar lösning, räddning? Nej, snarare "a highway to hell".

Varför inte pröva den urgamla vägen som det gamla folkhemmet brukade? Vilken väg? Håll hårt i den sekulära hatten nu, jag pekar på korset i flaggan, bibeln och tvåtusenårig tradition som gav frid i stugorna, ro i familjerna, de trygga och varma.

Alltså frälsaren Jesus Kristus som vi nämnde. Då Han fick regera litet i hjärtana och rikets vrår, då var inte nyheterna skräckkabinett med avgrundsdjup lista på elände och lidande. Då var moral, etik och ärliga handslag norm inte skällsord. Vett och etikett självklarhet ända ner till barnsben, likaså hos de äldre fina och grånade.

Vi sparkade ut Fridsfursten, ska vi inte bjuda Honom tillbaka, be om förlåtelse och nåd för folket, landet, oss själva? Nu när höstmörkret hotar kväsa den sista svagt fladdrande ljuslågan, och det stora vemodet rullar in.

Peter Kujala