Ännu vilar flygplanet på Ottsjöfjället

Den 16 december 1966 klockan 15.19 lyfte en Beechcraft M23 Musketeer med registreringsnummer SE-EKK från Kallax flygplats i Luleå.

Planet beräknades landa i Linköping klockan 20, men kom aldrig fram. Vid 18-tiden kraschade det på Ottsjöfjället med piloterna Uno Norrbom och Ingvar Hallerfelt ombord. Båda omkom. Snart 60 år senare ligger planet fortfarande kvar på fjället.

Bakgrunden till det ödesdigra haveriet var att det då ettåriga planet hade skadats vid en alltför hård landning den 30 juli 1966. Både landningsstället och propellern skadades och reparationen kom att utföras i Luleå.

Den 16 december flög därför fyra piloter upp till Luleå för att hämta planet: motorflygchefen Hans Andersson, teknikern Hans Zetterström och de ovan nämnda piloterna. Återflygningen till Linköping skulle ske i två plan och efter motorkontroller gav de sig iväg.

Enligt färdplanen skulle planen hålla en sydlig kurs, fem till tio kilometer inåt land. De passerade både Skellefteå och Umeå utan problem. Men på väg mot Sundsvall gick något snett för Hallerfelt och Norrbom.

Under en 30 minuter lång flygning var molntäcket så tätt att piloterna saknade markkontakt. Enligt haverirapporten meddelade de det andra flygplanet att de hade problem med att ställa in radiokompassen. De uppmanades då att landa i Sundsvall, men lyckades inte få kontakt med den dåvarande flygledningen. Försök gjordes också att få kontakt med Alnö fyr, men utan resultat.

Enligt haverirapporten befann sig flygplanet utanför markstationens räckvidd. Medan Hallerfelt och Norrbom trodde att de följde den planerade färdvägen befann de sig i själva verket ovanför Rossön.

Ett vittne har uppgett att denne såg planet flyga mot Östersund, nästan tio mil väster om den tänkta rutten. Klockan 17 bröts radiokontakten med det andra flygplanet mellan Örnsköldsvik och Sundsvall. När planet klockan 17.45 egentligen skulle ha befunnit sig ovanför Sundsvall var det i själva verket nordväst om Åreskutan.

Enligt utredningen bidrog också lufttrycksförhållandena i området till olyckan. Höjdmätaren visade 200 meter för hög höjd, vilket innebar att piloterna i verkligheten flög betydligt lägre än de trodde. Samtidigt blåste det kraftigt i fjällområdet, med vindstyrkor på 10–20 knop, och molnen låg tätt kring kalfjället.

Enligt haverirapporten försökte piloterna ta sig över Ottsjöfjällets bergskam när de upptäckte att de flög för lågt. Men planet pressades nedåt och försöken att ta sig över berget misslyckades. Den högra vingen slog i berget och planet kraschade på den plats där vraket fortfarande ligger.

Planet hamnade upp och ned och motorn lossnade och blev liggande en bit därifrån. Undersökningen visade att det inte hade varit något fel på motorn.

När planet efterlystes meddelade flottiljpolisen på F4 flygledningen i Sundsvall. Klockan var då 18.30, en halvtimme efter haveriet.

En sökinsats inleddes, men först klockan 11.30 dagen därpå, den 17 december, påträffades planet med de två omkomna av en helikopter.

Den 19 december försökte haverikommissionen ta sig fram till olycksplatsen, men på grund av dåligt väder kunde arbetet inte inledas förrän den 20 december.

Haverikommissionen pekade på tre orsaker till den tragiska olyckan: en av de två kompasserna visade fel, molntäcket var helt slutet och piloterna misstolkade signalen från en flygfyr.

Björn Rystedt är pilot vid Linköpings flygklubb. År 2014 besökte han och ett sällskap haveriplatsen och satte upp en minnesplakett på planet. För JT berättar han om problemen med kompassen.

– Flygplanet hade två kompasser, en gyrokompass och en magnetkompass. Man tror att gyrokompassen visade fel och att piloterna aldrig tittade på magnetkompassen, säger han.

De två omkomna var erfarna piloter. Hallerfelt hade en total flygtid på 295 timmar och Norrbom 195 timmar, varav 100 timmar i den aktuella flygplanstypen. Norrbom hade också tillstånd att flyga i mörker.

Vid haveriet spreds vrakdelar runt det upp och nedvända flygplanet. Under åren har besökare samlat ihop delarna, vänt planet rätt och lagt vingarna bredvid.

Men så såg det inte ut i mörkret den tragiska decemberkvällen 1966.