Aktivisterna har fått fritt spelrum i Sverige

Det finns miljontals exemplar av knärot i redan avsatta skogar och mångdubbelt fler i det samlade skogslandskapet. Ändå kan enstaka fynd vara fullt tillräckligt för att förhindra Nyligen gick det att läsa i media om skogsägare som upplever sig ansatta av miljöaktivister som genom att utnyttja uppenbara felaktigheter i artskyddet försvårar deras skogsbruk, livsstil och ekonomiska trygghet. 

Det är, dessvärre, något som sker över hela landet. Det har aldrig varit politikens intention att aktivister systematiskt ska tillåtas agera mer eller mindre som en myndighet och ha verktyg att utifrån egen övertygelse avgöra hur andra människors egendom tillåts hanteras. Icke desto mindre är det precis vad som sker. 

Det svenska artskyddet har över tid utvecklats i en riktning där olika intresseorganisationer fått förutsättningar att mer eller mindre godtyckligt kullkasta människors livsverk. Detta sker påfallande ofta under förespeglingen att man vill värna biologisk mångfald, men i praktisk mening är det långt ifrån alltid på det sättet. 

Den statistik som erbjuds via SLU:s artportal talar starkt för att vissa väldigt vanligt förekommande arter blivit särskilt populära att rapportera in. Ett typexempel är orkidén knärot. Det är en vanligt förekommande växt som finns på var och varannan hektar skogsmark i stora delar av Sverige. Den är ingalunda ovanlig, men är fridlyst eftersom den ingår i gruppen orkidéer som fridlysts på gruppnivå. 

Eftersom fridlysningen visat sig vara ett effektivt sätt att stoppa avverkningar har antalet rapporterade fynd av just knärot vuxit närmast explosionsartat. År 2015 rapporterades det in omkring 1000 fyndplatser med knärot, en siffra som vuxit till över 13 000 år 2023. En smått chockerande ökning på cirka 1200 procent. 

Antalet rapporterade ”individer” uppgår till ca 338 000 år 2023. Detta baserat på ett enda år över arealer som omöjligen överskrider enstaka promille av Sveriges totala skogsmark. Allt talar därför för att det finns miljontals knärot i redan avsatta skogar och mångdubbelt fler i det samlade skogslandskapet. 

Likväl kan enstaka fynd på enstaka hektar vara fullt tillräckligt för att på olika sätt förhindra skogsbruk. Den enorma mängden inrapporterade fynd av knärot handlar med andra ord ingalunda om att värna en ovanlig art för den biologiska mångfalden. Det är helt enkelt ett effektivt verktyg för att stoppa skogsbruk som svenska aktivister tilldelats av försumliga politiker och byråkrater. 

Dessvärre kommer det inte räcka med att enbart ändra skyddsklass på knäroten. Det finns gott om andra arter som kan missbrukas på snarlikt sätt. Principiellt är det också tvivelaktigt av staten att frånhäva sig ansvaret och låta aktivister få fritt spelrum att rasera enskilda människors ägande- och brukanderätt. 

Därför krävs: 

1. Att klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) ser över det svenska artskyddet så att det blir mer ändamålsenligt anpassat, bättre värnar den som äger marken och tydligt tar tillbaka ansvaret till staten och dess myndigheter. 

2. Regeringen bör överväga om den svenska tolkningen av vad som anses vara ”berörd allmänhet” och som enligt Århuskonventionen har rätt att överklaga miljöbeslut är rimligt avvägd. I dag anses berörd allmänhet avse såväl enskilda och intresseföreningar. Det i sin tur innebär att föreningar i Stockholm, ibland med viss finansiering av det offentliga, kan hålla sig med en kader av jurister och driva juridiska processer mot enskilda människor med begränsade resurser, tid och juridiskt kunnande. Inte sällan berör dessa ärenden marker som sagda organisation har obefintlig relation till och kan glömma så snart processerna är avslutade. För de små lokalsamhällen som får sin lokala ekonomi skjuten i sank blir dock konsekvenserna högst påtagliga och långvariga. 

Vi har den största förståelse för att det är lätt för den breda allmänheten att förledas att sätta likhetstecken mellan begrepp som fridlyst och ovanlig. Det är dock inte ett legitimt skäl för intresseorganisationer att överanvända en vanligt förekommande art som murbräcka för att slå mot enskilda människors liv, arv och ägande. 

Det är framförallt inte ett legitimt skäl för staten att se mellan fingrarna med ett synbart missbruk av dåligt utformad lagstiftning som används för att skada andra medborgare. 

Helena Lindahl, talesperson i skatte- och landsbygdsfrågor, Centerpartiet Karin Jonsson, oppositionsråd, Centerpartiet Krokom Helena Lundgren, gruppledare, Centerpartiet Vindeln Johan Andersson, kso, Centerpartiet Sollefteå Gunnar Selberg, fd kommunalråd, Centerpartiet Kiruna