Öppet brev till Svenska Turistföreningen

STF har enligt sina stadgar det övergripande syftet att främja svensk turism och sprida kännedom om vår natur och kultur. STF har som slogan ”Upplev Sverige med oss” och strävar efter att ”tillsammans göra det möjligt för fler att uppleva Sverige”.

För en vecka sedan meddelade STF att de avvecklar Blåhammaren, Sylarna och Helags som fjällstationer, drar in på den service som tidigare erbjudits vandrare på dessa platser samt kraftigt minskar på antal bäddar. Därtill stängs Gåsens fjällstuga totalt.

Området är statlig mark, som ägs av oss alla. Det som utlöste stängningen är att svenska staten genom länsstyrelsen avslutat arrendet. STF har dock i sin kommunikation ivrigt påhejat detta beslut och stöder att en central del av den egna verksamheten läggs ner, att personal därmed sägs upp och att fjällen blir mer riskfyllda.

Området är centralt för svensk fjällvandring. Sylarna och Blåhammaren utgör, tillsammans med Storulvåns fjällstation och de markerade lederna mellan stationerna, den klassiska Jämtlandstriangeln. Någon gång är vi alla nybörjare och för oss har området öppnat dörren till fjällvärlden: bortom vägar, liftar och skidorter. Fjällstationerna och lederna har lockat en bred grupp av besökare, både vana ”fjällrävar” och de som av olika skäl har svårt att bära tungt och som därför behöver fjällstationernas service.

Utomlands är hyttor i väglöst land som erbjuder viss service vanligt, I Sverige stod fjällstationssystemet i Jämtlandsfjället för något unikt som inte riktigt går att hitta på andra ställen. Naturvårdsverket skriver på sin hemsida att ”Allemansrätten gör så vi alla har tillgång till naturen”. Att stänga och kraftfullt begränsa tillträdet till Jämtlandsfjällen och i praktiken utestänga grupper från att uppleva fjällvärlden är ett synnerligen problematiskt beslut i konflikt med allemansrättens anda.

Stängningen av Gåsen medför ett annat allvarligt problem. Den byggdes i passet vid fjället Gåsen på 1920 talet av en anledning: den förbinder olika delar av området för vandrare och behöver finnas där av säkerhetsskäl. Vädret i området kan vara synnerligen hårt med snabba väderomslag. Stugor för nattvila och väderskydd behövs för att vandrare skall kunna röra sig tryggt. Att nu stänga Gåsen innebär både att fjällvandring i området omöjliggörs utom för de fysiskt starkaste och att det blir mer riskfyllt i fjällen. För många år sedan fick vi en naturupplevelse och ett minne för livet, en magisk midvintertur i ett gnistrande krispigt fjällandskap. När vi kom till Gåsen hade kylan knäppt till och det blev 30 grader kallt. Utan Gåsenstugans skydd och värme hade denna tur varit livsfarlig. Är det så här STF vill ha det? Bevekelsegrunden för STF:s beslut att stänga fjällstationer, begränsa besöken och utestänga stora grupper från att uppleva fjällvärlden är enligt Sveriges radio ”ett kraftigt ökat besökstryck som inneburit stora problem för rennäringen i området.” Detta påstående behöver rannsakas och problematiseras.

Området mellan Blåhammaren i nordväst, Helags i söder och Gåsenstugorna i öster är mycket stort, närmare 1000 kvadratkilometer. Det är endast samer som fritt åker motorfordon, turister vandrar eller skidar på väl upptrampade stigar som funnits i över ett sekel. Inga nya leder har etablerats på mycket länge. Få rör sig utanför lederna sommartid. De berörda stationerna har erbjudit endast ca 290 platser och det är sällan det är fullbokat överallt. Kanske ett par hundra vandrare på en yta som motsvarar Storstockholm från Vallentuna i norr till Tumba i söder.

Renen är, som bekant, inte är en hotad art eller ens ett vilt djur. De är tamdjur, domesticerade för flera tusen år sedan, som av sina ägare föds upp i kommersiellt syfte. Tamrenen har avlats för att ge en god köttproduktion och skiljer sig genetiskt från vildrenen. Det finns för övrigt inga vildrenar i Sverige. Renen slaktas för kött och hudar och det ekonomiska utfallet är beroende på tillgängligt bete, avel och andel högproduktiva vajor i flocken. I Sverige finns ungefär en kvarts miljon tamrenar, vilket är i samma storleksordning som antalet älgar. Antal renar varierar kraftigt under året då cirka 50 000, eller ungefär var femte ren, slaktas på hösten. Renskötsel sker inom så kallade samebyar, vilka är ekonomiska föreningar som gör anspråk på landområden som sträcker sig mellan fjäll och låglänt terräng. Renen vallas mellan betesområden, på sommaren uppe på fjället och på vintern i låglänt terräng. Samebyarnas renbetesrätt utgör hälften av Sveriges yta.

Renskötseln är en kommersiell verksamhet som kräver stora ytor. Ekonomiskt är den dock begränsad. Omsättningen totalt i Sverige motsvarar hälften av en enda större ICA butik och är helt beroende av olika statliga bidrag. Det finns bara drygt 4000 renägare i Sverige, av dessa är det ett mindre antal som huvudsakligen lever på renskötsel, 1000 personer eller färre.

Renen är central i den samiska kulturen, en bärare av identitet. I den övriga svenska kulturen har kärleken till naturen för många en central plats. En del av den kärleken är de fantastiska upplevelser som den vida fjällvärlden erbjuder. Blåhammaren har sedan 1913 serverat sin berömda fruktsoppa. För många av oss innebär sådana traditioner ett värde i sig. Det är en del av den här delen av Sverige, en del av vårt kulturarv och ett litet ankare till det förflutna. Det är en historia som är värdefull att ge kommande generationer. Nu stängs och begränsas en sedan över 100 år väl etablerad verksamhet och en central del av svensk friluftskultur. Renen och samerna skall respekteras, men det skall även friluftskulturen och människors önskan att vandra och vistas fjällen. Men nu kommer aldrig mer någon få smaka den varma fruktsoppan i den lilla serveringen efter vandringen eller skidturen.

Vår familj är markägare i ett område med höga naturvärden. På markerna finns väl upptrampade naturstigar som naturligtvis innebär ett inte obetydligt markslitage. Det finns tamboskap och vilt i form av älg, rådjur, lo och vildsvin. Självklart utgör vandrare i skogen en störning på djuren. Lika självklart är att allemansrätten ger alla rätt att med varsamhet ta del av skönheten i området. Att försvåra för besökare eller vidta åtgärder för att hindra vissa grupper av besökare är fullständigt otänkbart och skulle aldrig accepteras. Det går utmärkt att kombinera tamboskap, viltvård och vandringsleder om viljan och en ömsesidig respekt finns.

I andra delar av världen är det inte så. Där ges bönder, markägare, arrendatorer och ägare till jakträttigheter en fullständig suveränitet att nyttja markområden. För markägaren är det naturligtvis enklare att slippa ta hänsyn till besökare och det kan bli ett större ekonomiskt utbyte av jakten. Men i Sverige har vi en annan tradition som ger oss alla en unik tillgång till naturen. Det är fantastiskt.

Vandringslederna i Jämtlandsfjällen har samexisterat med renar i över ett sekel. Hur den friströvande renen vandrar beror på många faktorer, vandrare kan vara en faktor. Om samma oro skulle gälla för vilda djur eller annan tamboskap som för renar skulle friluftsliv inte vara möjligt. Om människor vistas i naturen kommer de vilda djuren att dra sig undan i viss utsträckning. Då vandrare passerar hagar med betesdjur blir dessa störda. Kan vi inte acceptera denna stress som åsamkas djuren måste allemansrätten omprövas i grunden.

Renen är ett relativt friströvande tamdjur med viss vana av kontakt med människor. Under sommaren betar renarna på vidderna i fjällen och på vintern drivs de ner i låglänt terräng. Det är en smula svårsmält att samma renar som vintertid ibland flockas i hundratals längs tungt trafikerade vägar, möjligen för att slicka vägsalt, inte klarar en vandrare på en stig i ödemarken. Vajorna får sina kalvar på våren. Erfarenhet och forskning visar att detta är en känslig period. Vajorna väljer gärna en plats för kalvning med god uppsikt över rovdjur och går undan några kilometer från mänsklig aktivitet. Det måste respekteras på samma sätt som det finns fågelskydd i skärgården under samma tidsperiod. Men den aktuella perioden har inga vandrare. Från mitten av april fram till runt midsommar, den kritiska tiden, har fjällstationer och stugor stängt och fjället vilar.

Det är väl belagt att den friströvande renen undviker industriell aktivitet om möjligt. Exempelvis minskar betestrycket i anslutning till byggarbetsplatser vid vindkraftsbyggen enligt en studie från 2012. I övrigt är resultat från oberoende forskning en smula spretigt. Studier i en nationalpark i Alaska tyder på att trots att antalet besökare ökat från 42 000 år 1972 till 350 000 år 1999 har renens beteende inte förändrats nämnvärt. Andra studier pekar på att tillgång till bra bete är mer betydelsefullt än olika störningar, renen betar vid vindkraftspark bara betet är bra enligt norska studier. Ytterligare studier pekar på att renen upplever insekter mer störande än människor.

I frågan rörande Jämtlandsfjällen styrs det relativt sett fåtaliga besökarna till stigarna. Just etablerade stugor och vandringsleder som koncentrerar besökarna minskar påverkan på renen. En studie från 2012 visar att etablering av vandringsleder som koncentrerar vandrarna innebar att renen kom tillbaka på några få år. Detta stöds av andra studier som visar att tamrenen anpassar sig relativt snabbt till mänsklig aktivitet om denna är förutsägbar. I Jämtlandsfjällen har sådana etablerade och förutsägbara vandringsleder funnits i över 100 år. En paradox är att om besökare på grund av stängning av fjällstationer istället väljer tält torde störningen öka.

Vi ifrågasätter att vandrare innebär ett så kraftfullt ingrepp i renuppfödningen att allmänhetens tillträde till stora arealer med höga naturvärden kraftigt måste begränsas. Det rör sig om vandringsleder, något hundratal vandrare och ett fåtal matserveringar spridda över ett jätteområde. Det är också orimligt att en part med ekonomiska intressen i denna fråga skall ges ett ensidigt tolkningsföreträde.

Vi anser det självklart att vandringsturismen och rennäringen skulle kunna samexistera på så vis som gjorts i Jämtlandsfjällen sedan 1900-talets början. Under de år som vi besökt området har omsorgen om naturen varit central med stor respekt för renen och för fjället.

Detta öppna brev skall inte ses som kritiskt till samisk kultur eller rennäring. Renen är en del av både kulturen, ekologin och den biologiska mångfalden i norr, den är en del av Sverige. Samisk kultur skall leva och utvecklas. Men det måste finnas en rimlighet och proportionalitet i de beslut som fattas angående vår gemensamma fjällvärld. STF begränsar tillgängligheten för vandrare och utesluter olika grupper att nå fjällvärlden – i strid med sina egna stadgar. Skall detta område med sina naturvärden endast finnas för renar, deras ägare och ett begränsat antal fysiskt starka vandrare som inte behöver servicen som fjällstationerna erbjuder? Det tycker uppenbarligen STF.

Vi begär omgående utträde ur STF. Det är inte en förening som delar våra värderingar.

Johan Sandstedt och Maria Häggmark