”Korna har blivit symboler för klimatförändringarna”

Resan till Bodsjö startade långt innan prästgården dök upp i en annons.

Steijn från Nederländerna kom till Huså för att arbeta på en getgård redan på 90-talet. Hemma hade han erfarenhet av både getter och gårdsmejeri, men tanken var bara att ta ett sabbatsår.

– Jag lärde mig koka mese och min första sats blev så tjock att man behövde en yxa för att få loss den, säger han och skrattar.

Samtidigt träffade han Erika som gick på Bäckedals Folkhögskola.

– Jag hade bestämt mig redan som barn för att jag skulle bo i Sverige, säger hon. Jag hade svår astma och varje gång vi semestrade här kändes det som om jag kunde andas igen.

De möttes på en svenskkurs i Nederländerna och under åren som följde tog livet familjen mellan Nederländerna, Skåne, Danmark och Jämtland.

Då de förlorat ett av sina tre barn efter en långvarig och svår sjukdom, 2007, letade de efter en plats i Jämtland två år senare där familjen kunde få en nystart.

– Vi hade tittat på mängder av annonser på gårdar hemma i Nederländerna. Vi åkte till Jämtland men blev less då de flesta redan var sålda eller ointressanta.

De bestämde sig för att pausa letandet och bara åka omkring en dag.

När de körde in mot Bodsjö kyrka fick de syn på prästgården.

– Jag kände att platsen ropade på mig, berättar Erika. Men den var ju inte till salu. Men nästa morgon låg den ute till försäljning. Det var som en dröm och när vi kom dit på visningsdagen stod flera mycket dyra bilar parkerade utanför. Då tänkte vi: glöm det, vi kommer inte att kunna hänga med i budgivningen.

Men då hände något som förändrade allt. Utanför prästgården hade vi ett samtal med prästen Lars Riberth och han sa:

– Skriv ett brev till kyrkorådet och berätta vilka ni är och vad ni vill göra med gården.

Det blev avgörande. Ägarna ville att någon skulle bo här året runt och ta hand om marken. De valde familjen som drömde om en hantverksateljé och servering. Självhushållning och ett småskaligt kretsloppsjordbruk med odlingar och djurhållning.

När Erika och Steijn kom till prästgården var markerna kring gården igenväxta med nässlor, kvickrot, hallonsnår och rallarrosor. I dag producerar gården omkring 80 procent av 5 vuxnas behov av mat.

– Det är en del saker som vi fortfarande måste köpa, som salt, socker och ättika för alla inläggningar, säger Erika.

– Och kaffe, tillägger hon och skrattar.

Runt gården surrar humlor och fjärilar mellan blommande ängar. Flera ovanliga arter har återvänt och fågellivet är betydligt rikare än när de flyttade hit.

– När vi kom hit fanns mest björktrastar och skator. Nu har vi mängder av småfåglar och tornfalken är en daglig gäst, berättar Erika.

Han skakar på huvudet och ler.

– Tänk om vi lade lika mycket energi på att odla mat som vi gör på att odla gräsmattor.

Samtidigt som de byggt upp sitt liv och eget jordbruk har de fortsatt följa utvecklingen i Nederländerna.

Vi har kunnat följa de nederländska böndernas protester i massmedierna. Vad är det egentligen som har hänt och händer där?

– Jag måste ta det från början, säger Steijn. Många människor hade det mycket svårt under kriget. Barnen skickades ut att tigga trots att man visste att det inte fanns någon mat. Man åt katt och tulpanlökar, man svalt.

– Efter kriget krävde konsumenterna billig mat. Kött varje dag på bordet och enligt politiker, forskare och andra skulle alla bönder följa den nya moderna djurhållningen. Höns i burar, grisar i stora stall och kor på storskaliga moderna lantbruk där de fick massor av kraftfoder.

Är detta en av orsakerna till jordbrukarnas protester i Nederländerna?

– Det är en del av problemet, berättar Steijn. Många säger att de vill ha lokalproducerad mat och småskaligt jordbruk. Men när de står i butiken väljer de ofta det billigaste alternativet. Konsumenterna har större makt än de tror. Många mindre jordbruk har hamnat i kläm mellan ökade krav, hård konkurrens och låga matpriser.

– Om ingen är beredd att betala vad maten faktiskt kostar att producera kommer vi till slut inte att ha några bönder kvar.

De omfattande bondeprotesterna i Nederländerna har uppmärksammats internationellt. Steijn menar att de inte bara handlar om miljöregler utan också om frustration över att spelreglerna ständigt förändras.

– Många bönder har investerat stora summor för att följa nya regler. Några år senare kommer nya regler och nya krav. De känner att de aldrig kommer i mål.

Är det så att regeringen i Nederländerna använder miljöargument för att driva utvecklingen mot större jordbruksenheter?

– Ja, för många bönder blev det spiken i kistan.

Han menar att fokus hamnat fel i klimatdebatten.

– I Nederländerna har man utvunnit naturgas i över 50 år. Gasutvinningen har orsakat stora problem i vissa områden. Hus, gårdar och hela byar har skadats av de jordskalv som följt i utvinningsområdena. Samtidigt läggs ett enormt fokus på kor och lantbrukets metanutsläpp.

Steijn anser att utsläpp från fossil energi borde få större uppmärksamhet än utsläpp från idisslare.

– Om man jämför de metanläckor som kan uppstå vid fossil gasutvinning med korna blir debatten märklig. Metan från kor och andra idisslare ingår i ett naturligt kretslopp. Efter några år bryts det ner och återgår till kretsloppet genom växterna.

Han är också kritisk till hur jordbrukets klimatpåverkan beskrivs.

– Jag anser att miljörörelsen sprider falsk information. Korna har blivit symboler för klimatförändringarna.

Är detta en utveckling som vi även kommer att se i Sverige?

– Det är redan på gång. Brytningen i alunskiffer är ett exempel. Om den blir verklighet kommer stora arealer av bördig mark att förstöras. Och för bara någon månad sedan tvingades en större gård här i Sverige fråga ett stort antal grannar om lov för att få köra ut gödsel. Plötsligt betraktas den gödsel som bygger upp jordens bördighet som ett miljöproblem.

– Men det handlar även här i Sverige om kravet på billig mat. Precis som i Nederländerna är det ett val konsumenten gör i affären. Vi behöver alla tänka lite längre och använda vårt bondförnuft.