Pandemin – hur långt får staten gå i en kris?

Det kan ju tyckas märkligt att börja gräva i en pandemi som klingade av redan för lite drygt tre år sedan. 

Men frågan är fortfarande brännhet.

Till att börja med: Responsen efter reportagen om Barbro som fått ersättning för vaccinskada och Linda som kämpar för att få det, liknar ingenting jag varit med om.

Jag har aldrig fått så många mejl, telefonsamtal eller fysiska besök.

Till 99 procent har tidningen mötts av tacksamhet.

Det är uppenbart att många har gått omkring och burit på en enorm frustration och ilska efter pandemin. 

Läsare har velat berätta om egna erfarenheter efter sprutan, och om sjukdomar som de upplevt brutit ut på grund av den. 

Vi skulle såklart kunna nöja oss med vad Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket säger, och avfärda allihopa som foliehattar.

Enligt myndigheterna var det ytterst ovanligt med biverkningar efter vaccinsprutan mot covid-19.

Samtidigt har tusentals människor runt om i landet vittnat om upplevelser de själva kopplar till vaccinet, och som de menar inte tagits på allvar. Vi har ett Sjuksköterskeuppror som än idag organiserar sig över hela landet och hjälper människor som upplever att de skadats av vaccinet. 

Artiklarnas genomslagskraft beror också på att ämnet länge varit svårt att diskutera öppet, där myndigheternas linje satt ramarna för samtalet.

I vår intervju med Sjuksköterskeupprorets Lotta Harming berättar hon om kollegor som pressades och blev illa behandlade när de ifrågasatte vaccinet. 

Av de många länsbor som hört av sig till mig, säger många samma sak. Att vården inte har velat diskutera eller ännu mindre utreda eventuella vaccinkopplingar

"Om samhället inte gör relevanta och transparenta utredningar och tar de som drabbats på allvar, då blir det till slut bara misstro kvar", säger Lotta Harming.

Kanske är det just det som krävs: en oberoende kommission som granskar hur staten hanterade pandemin och den stora vaccinationskampanjen.

Många har uppenbarligen fortfarande obesvarade frågor.

Om det är något vi kan slå fast redan nu, så är det att vi kommer att drabbas av fler pandemier. 

Frågan är då vilken väg Sverige tar? 

"Låt vaccinerade få tillbaka sin frihet", basunerade Ulf Kristersson ut mitt under pandemin. 

Ändå gick Sverige ganska milt fram.

I andra länder var det hårda tag. I Österrike, till exempel, beslutades  om långtgående krav på vaccination, med hot om kännbara böter. Alltså juridiska påföljder för den som vägrade.

Nedstängningspolitiken var också ganska mild i Sverige, ändå drabbades många äldre stenhårt när besöksförbud infördes och de isolerades på äldreboenden runt om i landet. 

I många länder infördes vaccinpass, vilket hindrade ovaccinerade att tillträda till exempel gym eller restauranger. 

På vissa håll infördes i praktiken utegångsförbud i perioder när smittspridningen ansågs vara som värst. 

Vad blir Sveriges hållning vid nästa pandemi? Hur starkt ska vi binda oss till internationella överenskommelser och rekommendationer från WHO? Och hur ska besluten i så fall bli demokratiskt förankrade i Sverige?

Besluten under pandemin fattades i ett läge av stor osäkerhet och med ett verkligt ansvar att rädda liv. 

Men inför nästa pandemi vore det bra med en diskussion om vilken makt staten egentligen ska ha i kristider, ska den sträcka sig till medborgarnas kroppar?