Om brott och straff

Motivet till straff har historien igenom varierat: hämnd, vedergällning, konsekvens, samhällsskydd, offrets upprättelse och i modern tid har rehabilitering med terapi och vård till förövaren tillkommit.

I dag mördar 13-åringar i Sverige, och det planeras fängelsestraff för dem, och dessutom betydligt längre fängelsestraff i stort för grova brott oavsett ålder. Detta möter kritik för att vara en återgång till gamla tiders hämndmotiv, något orimligt och icke konstruktivt för individen och samhället. Hellre vill oppositionen prioritera rehabilitering, terapi, stöd och mjuka åtgärder samt låga straffvärden, ofta villkorlig dom.

Jämsides med de nämnda kritiserade åtgärderna fortsätter samhället med brottsförebyggande insatser, något både vänster- och högerpolitiker kämpat med i decennier utan framgång. Tvärtom har brott blivit alltmer utbrett, mer groteskt våldsamt och samhällshotande, där kriminella aktörer verkar överallt och genererar hundratals miljarder i vinst till dem.

Jag vill hävda att vi har ett grundläggande systemfel i rättsväsendet. Om vi tar det här med nutida motiv till straff och därtill de brottsförebyggande åtgärderna: mera kram, bullkalas, fritidsgårdar, stöd och terapi, samverkan hit och dit och mängder av program med fina ord utan effekt – någonsin.

Det är som att det finns ett märkligt behov av att frikänna förövaren, eftersom människan innerst inne skulle vara god. Att därmed förklara sig själva och alla människor som oskyldiga, utan skuld, trots människans själviskhet med sina myriader av egoistiska uttryckssätt.

Prio ett bör vara samhällsskydd, så att förövaren inte genast fortsätter begå brott och skada eller döda oskyldiga. Föreställ dig att din dotter gruppvåldtagits och din son mördats när han försökte försvara sin syster. Hur skulle du resonera om förövarna blir villkorligt frisläppta eller bara får tre år i fängelse?

Du har dessutom två barn till som kan bli deras nästa offer. Du vill troligtvis uppleva att din dotters och sons värde får någon sorts kvitto eller bekräftelse i relation till en konsekvens för de skyldiga, och att samhället och dina kvarvarande barn skyddas. Trettio år, inte tre år, i fängelse alltså.

Via kännbart straff ges förövaren möjlighet till omvärdering och förnuftiga framtida beslut om det blir en kraftig konsekvens av sitt brott. 

Dostojevskij beskrev i sin kända roman Brott och straff hur mördaren Raskolnikov led av ångest över sitt brott. Skuldkänslor drev honom att bekänna sitt mord och ta sitt straff i Sibirien, där han omvärderade sitt liv och valde kärlekens och trons väg genom förlåtelse.

Tänk om vägen tillbaka är vägen framåt? Och då tänker jag på en återkomst av kristendomens bud och moral. 

Detta som till stor del formade de västerländska samhällena, deras demokrati, lagar och uppfattning om rätt och fel, men som i modern tid trängts undan genom sekularisering och liberal normlöshet.

Tänk om dagens ”Raskolnikovs” fick höra Bibelns tio budord, blev impregnerade med kristen moral som förr i tiden alla blev, och deras samveten väcktes, ånger och omvändelse skedde där i fängelset? 

Historiskt sett har brottslingar och samhällen som ”kristnats” blivit avsevärt mindre kriminella, med vida överlägset bättre resultat än dagens kramar, rehabiliterande bullkalas och terapisessioner.

Peter Kujala, Östersund