Vart tog Östersunds vardagsrum vägen?

Jag har bott i Östersund länge nog för att minnas en stad som levde, inte bara genom handel, utan genom möten. Men under de senaste åren har något obehagligt hänt.

Bit för bit monteras stadens sociala infrastruktur ner, och vi tycks knappt märka det förrän dörren redan är låst.

Nyligen nåddes vi av beskedet att lobbyn på Hotell Östersund – en av stadens sista neutrala mötesplatser – nu stängs för alla utom hotellets gäster. 

Det är samma hotell som i decennier var navet i stadens nattliv med dansgolv och puls. Nu är den gemenskapen borta.

Det stannar inte där. Går du in på Espresso House på gågatan upptäcker du att det särskilda rummet med soffor, det som fungerade som ett vardagsrum där nya sociala möten kunde uppstå, har byggts bort. 

Visst finns det sittplatser kvar, men den arkitektoniska inbjudan till att sitta ner och faktiskt möta sin nästa är raderad. 

Allt ska nu vara effektivt, öppet och optimerat för snabb genomströmning. Till och med glädjen i att sjunga tillsammans tystades när karaokebaren i Viktoriagallerian stängdes efter klagomål på att folk helt enkelt ... umgicks.

Konsekvensen av detta är att själva anledningen till att "gå ner på stan" håller på att försvinna. Om staden bara blir en rad effektiva transitzoner och stängda hotellportar, varför ska vi då ens lämna våra hem? När de mjuka ytorna försvinner dör också viljan att söka sig till centrum.

Vi ser en tydlig trend: publika miljöer skapas inte längre för att människor ska möta nya bekantskaper. 

De skapas för att vi ska sitta i våra egna små bubblor, titta på en skärm eller genomföra ett köp så snabbt som möjligt. 

Den spontana sociala interaktionen misstänkliggörs – till och med vakter på stadens uteställen kan i dag tycka att det är ”konstigt” om man träffar nya människor samma kväll och följs åt.

Östersund är en gammal handelsstad, och vi är stolta över vår handel. 

Men en stad som bara är en marknadsplats, och inte en mänsklig mötesplats, är en stad som håller på att förlora sin själ. Om vi optimerar bort varje yta där man kan "bara vara" utan köpkrav eller hotellnyckel, försvinner också kundunderlaget i takt med att stadskärnan blir en tom kuliss.

Det är hög tid att våra fastighetsägare, näringsidkare och politiker lyfter blicken från Excelarken. 

En stad utan vardagsrum är ingen stad – det är bara en maskin. Vi behöver våra dansgolv, våra sociala rum och våra öppna lobbys tillbaka. 

Innan Östersund blir en stad där vi bara bor bredvid varandra, istället för med varandra.

Vän av ett levande Östersund