Ganman: Därför flyr jämten till vin och isbad

För några år sedan hade en av de konkurrerande lokaltidningarna i Östersund en fantastisk extrabilaga. Egentligen var det bara ett förtäckt reklamblad inriktat på ”livsstil”, men varje nummer var en fest att läsa. Avdelningen ofrivillig komik. Det fanns alltid två obligatoriska reportage: intervju med ung, före detta deprimerad kvinna som flyttat hem från storstan för att ”hitta lugnet”/öppna yogastudio/bada isvak.

Inte sällan blev hon fotograferad stående framför en timrad vägg utomhus, med ansiktet vänt mot solen, filosofiskt begrundande.

Intervju nr två brukade vara med ett homosexuellt par som köpt en gammal gård i Kall eller Oviken för att börja producera ekologisk getost eller liknande.

Reportagen var alltid exakt likadana.

Vecka efter vecka.

Bilagans redaktörer behövde egentligen bara byta bilder och namn. Johanna mot Fanny. Claus och Reinhard mot Kim och Robin. Och nej, det är inte fel att vara gay. Läser du mig så missar du poängen. Poängen är att det ibland förmedlas en bild av att det finns genvägar till lyckan och ”lugnet”; man bara flyttar ut i skogen, renoverar ett gammalt hus, drejar lite, ”blir ett med naturen” och … simsalabim!

För vissa fungerar det där antagligen utmärkt, men i grund och botten är det en nidbild av hur det är att bo ”här uppe” (eller nere för en umebo). Man mår inte bra per automatik bara för att man lämnar stressen i Stockholm. Man blir inte lycklig per automatik bara för att man bosätter sig på landet eller i en sömnig småstad som Östersund.

För tio år sedan åt jämtländska kvinnor mest antidepressiva preparat i hela landet. Sedan dess har volymerna sjunkit, men svensken i gemen petar fortfarande i sig mer Zoloft och Cipralex än exempelvis finländare, danskar och norrmän. 

Enligt uppgifter från Socialstyrelsens statistik hämtade över 1,2 miljoner svenskar ut antidepressiva läkemedel under 2024 – en tydlig ökning jämfört med tidigare år. Och även i idylliska, fridsamma Jämtland, alltså.

Vad beror detta på?

Vissa menar att det är mörkret om hösten som är boven i dramat, och det kan nog vara en delförklaring. Men med tanke på de fantastiska levnadsvillkoren på våra breddgrader … borde inte vi jämtar alltid vara lyckligast? Eller i varje fall minst deprimerade?

Svår fråga.

Det är ett privilegium att få bo i idylliska byar som Kälom, Klövsjö och Ytterån för att ta några exempel. Jämten vet att hon borde tacka universum för den gåvan – kanske genom bjuda in några fattiga flyktingar att bo i sommarstugan eller gästrummet. 

Hon vet att elbilar och iPhones kräver sällsynta jordartsmineralerer och att det krävs gruvor för det. Här hemma eller i Kongo. Världen är brutal och det dåliga samvetet gnager.

Kanske är det därför hon dövar sig med vin, tabletter och isbad.