”Jag tror att det finns få tillfällen då en kvinna får uppleva sin fulla kraft så tydligt som när ett nytt liv kommer till”

Det första jag möts av när jag svänger in på vägen som leder ut mot Risön är getter och hästar. Sedan kommer hunden Enya springandes och nosar nyfiket. Efter det träffar jag Sara, en vän till familjen som hjälper till på gården. 

Ina Troll tar emot i sitt gemytliga hus. I bärsjalen på magen sover lilla Alve och de två äldre barnen Smilla och Lovis har precis åkt iväg för dagen. Att stiga in i huset känns varmt och välkomnande. Ina är engagerad. Hon börjar prata om frågor som ligger henne varmt om hjärtat. 

Intresset är djupt och det märks att hon är påläst och noggrann. Ina vet vad hon talar om, vare sig det handlar om att driva jordbruk, att jobba med samhällets mest utsatta människor eller hemfödslar. Hon bjuder på egengjort kamomillte och honung från gården.

– Det var egentligen några inslag på radion om hemfödslar som satte igång mina tankar kring att jag skulle vilja dela min egen berättelse. Det jag hörde var vinklat och det kändes som om man ville skapa sensationsjournalistik, dessutom borde informationen som kom ut också ha varit sekretessbelagd. Det handlade om ett barn som dött under en hemfödsel och ett annat som blivit skadad. Fokuset låg på att det är väldigt farligt att föda hemma och jag kände då att det fanns ett behov av att nyansera och visa ett bredare perspektiv. Som det är nu är debatten väldigt polariserad och man bli lätt dömd och utsatt för smutskastning eller värre om man kliver utanför ramarna, berättar hon.

Ina hade redan två barn när hon träffade sambon Markus, och hade egentligen inte tänkt föda fler barn. Men när hon blev gravid bestämde hon sig för att göra det på ett annat sätt än tidigare. Att föda helt och hållet på sina egna villkor.

– Jag tror att det finns få tillfällen i livet då en kvinna får uppleva sin fulla kraft så tydligt som när ett nytt liv kommer till. För det innefattar de allra svåraste frågorna i dagens samhälle; livet och döden. Vi lever i en tid där allt ska vara riskfritt, vilket är en chimär i och med att livet innebär risker. Som människor har vi frånsagt oss ansvaret i nästan alla delar av livet och jag tror på att återta det, säger hon.

I mitten av maj föddes Alve hemma i sovrummet. Ina och Markus hade förberett sig väl och var medvetna om de risker som finns med att föda hemma. 

– När jag bestämde mig för att föda hemma var jag också medveten om att om något hade gått fel, var det fullt ut mitt ansvar. Och hade jag känt att något inte stämde har jag inte tvekat att ta hjälp. Ibland funderar jag på om människor varken vill ha frihet eller ansvar, för när det inte går som vi tänkt oss är det enklare att skylla på någon annan, säger hon.

Födseln var okomplicerad och snabb. Alve var ute på 1 timme och 20 minuter från det att värkarna satte igång och Ina berättar att hon öppnade sig under flera dagar i en naturlig process. Enligt hennes egen beräkning gick hon ungefär 15 dagar över tiden.

– Det var en fantastisk upplevelse på så vis att min kropp fick föda det här barnet på det sätt som den behövde och ville och i sin egen takt. Det fick ha sin gilla gång. Jag hade förberett mig både mentalt och känslomässigt. Jag visste att jag behövde vara i ett tillstånd av tillit till att min kropp klarar det här och samtidigt ha modet att släppa kontrollen. Att vara fullt ut i sin egen kraft innebär att man inte kan kontrollera allt, säger Ina.

Frihet är ett ord som återkommer under samtalet och efter hand blir det tydligt att för Ina handlar det inte bara om att som kvinna få bestämma hur man föder sitt barn. Det handlar om att vara fri i alla delar av livet. Rätten att få göra sin egen mat, att kunna påverka läroprocessen hos sina barn, när och hur man ska dö och så vidare. 

– Idag är vi inte fria att ta vårt ansvar, utan det är i mångt och mycket de stora företagen och staten i en synergi som sätter upp ramarna för livet, säger hon.

Ina driver gården tillsammans med sambon Markus. Där finns hästar, getter, höns, kor, grisar, får, bin och en grönsaksodling. Det sätt hon valt att vara bonde på gör att hon kommer livet och döden nära. Hon bestämde sig tidigt för att inte avskärma sig från det som är obekvämt och svårt. 

– De flesta vet nog att korven på ICA troligtvis kommer från en gris som levt ett dåligt liv. Men det vill man nog inte känna, för då kanske man inte kan äta korven. Jag bestämde mig för att om jag ska äta kött ska det vara från djur som haft ett så bra liv som möjligt och som jag har gjort mitt bästa att ge ett värdigt liv hela vägen in i döden. Jag valde att lära mig att slakta får, get, gris och häst och till hösten är det dags för ko. Att göra det med vördnad, tacksamhet och förståelse för att döden är en del av livet känns viktigt, säger Ina. 

Hennes största drivkraft som bonde handlar om att ta ansvar för det landskap som föder oss människor, då det tycks som att de flesta har glömt bort att det förhåller sig så. Frihet och ansvar hänger tätt ihop och dessa frågor har funnits med under hela hennes liv. Ina är socionom och har jobbat med några av de mest utsatta människorna i samhället.

– Jag har jobbat med människor som på olika sätt blivit ifråntagna sin makt, sin frihet och möjligheten att ta sitt ansvar. En människa är inte de handlingar hon utför men i samhällets ögon blir det väldigt snabbt så. Politikerna jobbar mot hårdare straff medan forskning visar att det inte hjälper. Alla människor har en historia att berätta och jag tror på kraften i att få berätta den och bli lyssnad på, säger hon.

Att vara i sin fulla kraft som människa och som kvinna är något hon ofta återkommer till, och det är även grunden till varför hon valde att föda Alve i hemmet. Ina är samtidigt noggrann med att poängtera att hon tycker att det är viktigt att varje kvinna ska få välja själv på vilket sätt hon vill föda. Hennes tidigare erfarenheter av att föda på sjukhus innebar att hon fick använda en hel del kraft för att det skulle bli på det sätt hon själv önskade. Ina berättar om vänner och bekanta som känt sig otrygga och haft upplevelser som resulterat i allvarliga trauman.

– När en kvinna inte känner sig trygg ökar riskerna och det i sig är en större fråga än vad sjukvården vill se. Om en kvinna står fullt ut i sin egna kraft, skapar det trygghet och minimerar risker. Om de institutioner vi har idag hade som uppdrag att hjälpa människor att vara i sin fullt kraft, så hade det varit platser jag tror nästan alla skulle vilja vara en del av. Jag tror att det också gäller inom andra områden i livet. Ta barnen till exempel. Tänk om skolans uppdrag skulle vara att låta barn få möjlighet att utvecklas och upptäcka sin fulla kraft. Hur fantastiskt skulle inte det vara? Jag tycker att det känns mer angeläget än någonsin att vi har modet att föra ett vuxet och öppet samtal om dessa livets stora frågor. För vilken sorts människa vill du vara och i vilken sorts samhälle vill du leva?, avslutar Ina.