Lämnade Finland för Jämtland – fann ett liv i skogen

Första jobbet i Sverige var långt från skogen. Bröderna kom till Södertälje i maj 1969 och började på Scania. Där fanns många andra finländare, men också bland annat jugoslaver.

Lönen var bättre än hemma i Finland, men industrin blev inte långvarig.

– Erbjudande om att jobba i skogen dök upp.

Bättre betalt?

– Ja.

Efter en storm behövdes folk för att ta hand om stora mängder fälld skog. Bröderna började arbeta med motorsåg och fortsatte sedan norrut. Omkring 1971 arbetade de i Kramforstrakten och så småningom hamnade de i Jämtland, där de hann arbeta åt flera olika arbetsgivare.

Att skogsarbetet skulle ha varit värre än fabriksjobbet håller de inte med om.

– Vi har aldrig haft det jobbigt att jobba i skogen, tycker båda bröderna.

På den tiden gjordes mycket av arbetet som skogsmaskinerna sköter i dag för hand.

– Vi fällde och kvistade.

Det innebar långa dagar med motorsågen, ibland i mycket djup snö. En vinter under 1970-talet har etsat sig fast i minnet.

– Det var en jävla snövinter.

När processorerna började komma förändrades arbetet. Då kunde bröderna koncentrera sig på att fälla träden och maskinerna kom efter och kvistade och kapade.

Arbetet gick på ackord och tempot var högt.

– Vi jobbade ungefär sex timmar per dag. Vi jobbade ackord.

Hur mycket hann ni fälla?

– Tusen träd.

Tusen träd på en dag?

– Ja. Det gjorde jag, berättar Jussi för JT reporter.

Även Pekka minns liknande dagar. Exakt hur många träd som föll går förstås inte att kontrollera så här långt efteråt, men båda minns ett skogsarbete där det gick undan.

Och ackordet gav bra betalt.

Bröderna berättar att Arbetsförmedlingen till och med ville få över dem på månadslön. Som de minns det varnades de för att fortsätta i samma tempo – annars skulle de sitta i rullstol när de var 40.

Men någon månadslön ville de inte ha.

De fortsatte på ackord.

Motorsågsarbetet hade sina risker. Vid ett tillfälle gick sågen in i ett par skyddsbyxor, berättar Jussi.

Den stannade där.

– Det var bara byxorna som gick sönder.

Skyddsutrustningen fick de själva betala.

– Arbetskläder köpte man själv hela tiden. Och byxor, säkerhetsbyxor och allting.

Kylan var en annan del av vardagen. De minns arbete i 25 minusgrader och dagar då temperaturen närmade sig 40 minus.

– Jag jobbade hela dagen, berättar Jussi. Maskinerna gick inte.

Motorsågarna gav också vibrationer och problem med fingrarna. Men när de får frågan om de ångrar att de valde skogen kommer svaret snabbt.

– Nej.

Pekka lämnade senare skogsarbetet och hade andra jobb. De sista tio åren före pensionen arbetade han på järnvägen och Inlandsbanan.

Jussi har däremot aldrig riktigt slutat.

Trots att han nu är omkring 80 år röjer han fortfarande skog.

Hur ofta?

– Nästan varje dag.

Numera hjälper han en av sönerna.

Skogsarbetet har också gått vidare till nästa generation. Två av sönerna arbetar i skogen.

– Jag som har lärt dem, konstaterar Jussi.

Själva håller bröderna fortfarande gärna till bland träden även när motorsågen inte är med. Bär och svamp lockar och under intervjun blir det snart diskussion om årets bärskörd och hur många kilo de fått ihop.

Det har gått 57 år sedan bröderna kom från Finland för att arbeta i Sverige.

Först blev det fabrik.

Sedan blev det skogen.

Och för en av dem är arbetsdagen där fortfarande inte riktigt slut.