Ängsliga chefer fick stjärnreportern att säga upp sig

Vi träffas över en kaffe i centrala staden. Malin Ekman bor fortfarande på Manhattan i USA, men är hemma i Sverige över sommaren och befinner sig i Östersund för att spela in en podd.

Det är ganska exakt ett år sedan hon sade upp sig från jobbet som USA-korrespondent för Svenska Dagbladet – ett prestigefyllt uppdrag hon alltid drömt om.

Det måste alltså ha funnits goda skäl att lämna det.

I det här fallet var skälen så pass avgörande som att artiklar stoppades, trots att innehållet var både sant och relevant.

Donald Trump var det ständiga spöket för cheferna.

– Grunduppfattningen är att Donald Trump är en farlig fascist. Då blir det också okej att frångå klassiska journalistiska ideal, som att försöka beskriva verkligheten så som den ser ut och så opartiskt som möjligt, med frågeställningar åt båda håll, säger hon.

Malin Ekmans ambition var att försöka förstå den rörelse som Trump väckt i USA – en rörelse som, oavsett vad man tycker om den, engagerar halva befolkningen.

Detta eftersom det helt enkelt inte går att förstå dagens USA utan att också förstå Maga-rörelsen.

– Det jag upptäckte då var att Trumps väljare inte är så galna som de ofta framställs i svensk press. Alla bor inte i en trailerpark och tror på konspirationsteorier. Tvärtom var de republikaner jag mötte pålästa, resonerande och mycket intresserade av samhällsfrågor. Jag lärde mig mycket av att prata med dem och sätta saker i ett större sammanhang.

Fakta är till exempel att allt fler svarta amerikaner och latinos överger Demokraterna – en av trenderna i det senaste valet.

När Malin Ekman träffade dessa väljare blev det genast ängsligt hos cheferna hemma i Sverige.

– Det var ju människor som "inte borde vara Trump-anhängare". Det blev väldigt problematiskt att beskriva det, och det kunde ta flera månader att få ett reportage publicerat.

Ekman försökte också skildra det allt mer politiserade rättsväsendet i USA – men från båda sidors perspektiv.

– Det var inte populärt att problematisera det faktum att rättsväsendet används för politiska ändamål – både av republikaner och demokrater.

Ängsliga chefer är inget ovanligt inom media. Jag berättar om mina egna erfarenheter från lokalmedia. I samband med flyktingkrisen 2015 arbetade jag som reporter på en lokaltidning i Östersund. Tillsammans med två kollegor drev vi en granskning av kostnaderna för den då omfattande invandringen.

Rapporteringen blev så jobbig för den stackars chefredaktören att det sista vi hörde innan hon gick på semester en sommar var:

"Kan ni inte snälla ta det lite lugnt nu."

Alla har vi chefer, och jag antar att det blev för många jobbiga samtal från hennes chefer den gången.

I Malins fall slutade det med att hon till slut sade upp sig.

– Jag upplevde också samma ängslighet i stället för stöd, och då kan man helt enkelt inte vara kvar. Att vara korrespondent är ett drömjobb och man vill inte ge upp det – men det går inte att arbeta om du inte får utföra ditt uppdrag som det är tänkt.

För 15 år sedan hade Malin Ekman inte haft något alternativ annat än etablerad media. Men idag bor hon fortfarande kvar i USA och bevakar världens mäktigaste land – skillnaden är att hon gör det helt självständigt via Substack, där läsarna kan prenumerera på hennes innehåll.

– Det är fantastiskt roligt och du får en direktkontakt med läsarna som är svår att slå. Etablerad media är misstänksam mot nya aktörer, men jag ser det som en chans att göra det som hela tiden var mitt uppdrag. Skillnaden är att ingen försöker stoppa eller ändra det, säger hon.