Vi vill ha prylarna – men inte smutsen

Europa har skruvat upp jakten på strategiska mineraler och metaller.

Budskapet är att de behövs för att klara den "gröna omställningen" och den elektrifiering av samhället som följer av den.

Det hela är också en kapplöpning med stormakten Kina, som i höst har beslutat att införa exporthinder på viktiga mineraler men också förädlingsteknologi.

Trycket har nu ökat på att öppna inhemska gruvor i Europa – till exempel i Jämtland, där  flertalet prospekteringsföretag är engagerade i olika projekt.

Här finns intressanta erfarenheter att ta del av från Tjeckien.

Cínovec, vid den tjeckisk-tyska gränsen, utmålades länge som Europas räddning från Kinas dominans. Här skulle det brytas inhemskt litium. Tusentals jobb och enorma intäkter!

Riktigt så har det inte blivit.

Projektet har visat sig både tekniskt svårt och ekonomiskt osäkert. Litiumpriserna har fallit och bearbetningen kräver enormt mycket energi.

För att inte tala om protesterna från lokalbefolkningen.

Vid utvinning av litium ur hårdbergsmalm används kemiska processer, där restprodukter och processvatten, beroende på berggrund och metod, kan innehålla föroreningar som exempelvis arsenik, bly och nickel.

Man har försökt blidka motståndarna genom att flytta fabriken en bit bort – men utan större framgång. Riskerna för mark och vatten kvarstår.

Om detta skriver Energetice, en tjeckisk branschtidning inriktad på energisektorn.

Det är verkligheten som gruvbolagen kommer att stöta på om de vill bryta i Europa.

Det finns en anledning till att förädlingen i åratal har skickats bort till Kina (enligt International Energy Agency sköter Kina ungefär 70 procent av världens metallförädling för viktiga industrimetaller).

Det är billigare – och eventuella miljökatastrofer når aldrig en känslig allmänhet i väst.

Här finns också den verkliga anledningen till att svenska bolag är helt ointresserade av projekt likt det i Oviken.

Om något går fel finns ingenstans att gömma sig.

Vi står alltså inför ett moraliskt dilemma.

Mineralerna och metallerna behövs om vi fortsatt vill leva som vi gör i dag – i en värld där Apple fortsätter att släppa en iPhone en gång om året. 

Frågan är vem vi låter stå för riskerna.