Vi bygger bort åkern – men vem ska vi bygga för när maten tar slut?
Svenska kommuner står idag inför demografiska utmaningar och brottas med den återkommande frågan: Hur ska vi växa? Ofta ställs frågan först efter att beslutet om tillväxt redan fattats.
Det vanliga svaret blir att förtäta redan tätbebyggda områden. Men den avgörande följdfrågan uteblir lätt: Till vilket pris och var ska denna tillväxt ske?
Alltför ofta blir resultatet på bekostnad av jordbruksmark. När jordbruksmark bebyggs är den för alltid förlorad.
I DN dn.se/debatt/vi-asfalterar-over-falten-och-kommer-att-svalta-i-krig/ skrev en grupp debattörer nyligen och satte fingret på problemet.
Med öppna ögon är vi på väg att bygga bort vår förmåga att mätta oss själva. Trots denna insikt fortsätter exploateringen av landets bästa jordbruksmarker.
Nya detaljplaner och planprogram lägger jordbruksmark under asfalt och betong för att möta urbana ideal och locka framtida invånare, medan förutsättningarna för dem som redan bor här och brukar marken urholkas.
Ofta handlar det om positionering i konkurrensen om nya skattebetalare. Ett vanligt argument är att ”det bara är ett litet område”.
Men just den logiken gör att marken äts upp bit för bit. Förtätningen, oavsett anspråk på jordbruksmark, är ett minst lika stort problem som exploateringen i sig då den innebär ett försvårat brukande.
I Ås, ett av Jämtlands läns mest bördiga områden planerar Krokoms kommun nu att ta jordbruksmark i anspråk för byggnation.
Här odlas grödor med dokumenterat hög och stabil avkastning. Här bedrivs dessutom forskning och utbildning som stärker hela länets livsmedelsförsörjning och framtidens gröna näringar.
Detta är att montera ner en livsnödvändig resurs.Att som i underlagen hänvisa till att marken är klass 3 gör inte saken bättre. I denna klass återfinns praktiskt taget hela norra Sverige, och bygger på ett system från 1969 som Jordbruksverket anser vara föråldrad. Även jordbruksmark med lägre klassning är brukningsvärd.
Miljöbalken är tydlig: brukningsvärd jordbruksmark får endast exploateras om det gäller ett väsentligt samhällsintresse och om ingen alternativ plats finns.
Några sådana alternativ har inte redovisats. Matförsörjning är också i allra högsta grad ett väsentligt samhällsintresse, ett livsviktigt sådant.
Som en del av planerna lyfts en så kallad pedagogisk park med betande får som ett sätt att koppla samman natur och bebyggelse.
Det låter idylliskt men blir i praktiken en symbolisk kuliss som varken bevarar kunskap eller funktion när verklig jordbruksmark samtidigt försvinner.
Att ersätta jordbruksmark med en liten fårhage i tät miljö är som att montera ner ett fungerande bibliotek och sätta upp en bokhylla i kommunhusets foajé.
Krokoms kommun säger sig samtidigt glädjande nog vilja värna jordbruksmarken.
Nu är därför ett guldläge att visa att man menar allvar med livsmedelsförsörjning och beredskap.
Som länets jordbrukstätaste kommun, med ett kunskapscentrum för framtidssäkring av de gröna näringarna, finns här möjligheten att bli kommunen som inte bara talar om hållbarhet utan faktiskt agerar hållbart och blir ett föredöme för hela Sverige.
Frågan handlar inte bara om Krokoms kommun och Åsbygden – den är en nationell angelägenhet.
Nu står Krokoms kommun inför ett vägval: kortsiktig vinst eller långsiktig trygghet.
Väljer man det senare kan man inte bara säkra marken för framtida generationer, utan också visa att mod och framsynthet kan sätta en ny standard för hur Sverige värnar sin mest livsnödvändiga resurs.
Anna Olofsson Frestadius, VD Torsta AB
