Strömsundsbron – ett tecken på att vi måste stanna upp?

Ibland händer saker som får oss att stanna upp.

Inte för att vi omedelbart ska dra stora slutsatser. Inte för att vi ska leta efter konspirationer. Och inte för att vi ska påstå att vi vet mer än vi faktiskt gör.

Men för att vi plötsligt ser vår omvärld ur ett annat perspektiv.

Strömsundsbron är en sådan händelse.

Under flera år har bron rustats upp och förstärkts. Bärigheten har höjts till BK4 och bron har öppnats för trafik upp till 74 ton. Samtidigt befinner sig Sverige i en ny säkerhetspolitisk verklighet där NATO-medlemskapet och militär rörlighet genom Sverige har blivit en viktig del av försvarsplaneringen.

Försvarsmakten är tydlig: Sverige ska kunna ta emot och förflytta allierade förband och materiel genom landet. Den civila infrastrukturen – vägar, järnvägar, hamnar och annan transportinfrastruktur – är en del av denna förmåga.

Och så händer det som nu har hänt.

En tung transport får dispens att passera Strömsundsbron. Ekipaget väger omkring 100 ton. Bron skadas allvarligt och stängs.

Kanske är det bara en olycklig händelse.

Kanske är det bara teknik, belastning och otur.

Men tänk om vi också kan använda detta som ett tillfälle att ställa en större fråga.

Vad bygger vi egentligen vår infrastruktur för?

För våra barn till skolan?

För hemtjänsten?

För företagen?

För turistnäringen?

För räddningstjänsten?

För lastbilarna som ska transportera varor genom Jämtland?

Eller också för den militära rörlighet som blivit allt viktigare efter Sveriges inträde i NATO?

Och vem bestämmer balansen mellan dessa behov?

Det är här frågan om Strömsundsbron blir större än själva bron.

För om en enda bro kan få ett helt lokalsamhälle att gå upp i stabsläge när den stängs, då handlar det inte bara om betong, stål och kablar.

Det handlar om samhällssäkerhet.

Det handlar om beredskap.

Och det handlar om demokrati.

Vi behöver därför inte fråga om någon "högre makt" har försökt stoppa NATO planer.

Det kan ingen av oss veta.

Men vi kan fråga om händelsen borde få oss människor att stanna upp.

Kanske är den viktigaste frågan inte vad som orsakade haveriet.

Kanske är frågan:

Vad vill vi att Strömsundsbron ska vara för framtidens Jämtland?

En civil livsnerv?

En del av Sveriges militära transportkorridorer?

Både och?

Och om svaret är både och – är infrastrukturen då tillräckligt robust?

Det borde vara en fråga som inte bara Trafikverket och Försvarsmakten diskuterar.

Det borde vara en fråga för oss som bor här.

För det är vi som ska leva med konsekvenserna när bron fungerar.

Och det är vi som får leva med konsekvenserna när den inte gör det.

Låt oss därför använda det som har hänt till något konstruktivt: kräva fakta, ställa frågor och börja diskutera vilken framtid vi faktiskt vill ha för Strömsund och Jämtland.

Svea i byn