Om jämtarnas känsla för snö och fordon

Rubriken är en parafras på den danska romanen ”Fröken Smillas känsla för snö” av Peter Høeg. Inga liknelser i övrigt, men detta med snö, fordon och Jämtland är ämnet för denna ledare. 

Jag måste säga att jämtar är ett tåligt släkte, speciellt på vintrarna med sina stora snömängder och rejäla minusgrader. Men hur beter man sig i trafiken? En gång kraschade en mötande timmerlastbil rätt in i min backspegel. Det fullastade fordonet kom mycket snabbt mitt på vägen, jag gjorde allt för att försöka köra åt sidan i det sliriga vårvinterväglaget. 

Några stockar stack dock ut på sidan av den fullastade timmerlastbilen… Hade timmerlastbilen befunnit sig några få centimeter närmare in mot min bil, så hade jag inte suttit här idag och kunnat skriva detta. Då hade han kraschat hela bilen. Lastbilsföraren körde bara vidare utan att bry sig, trots att han absolut måste ha märkt det. 

Och utanför vår gård är det 60 kilometer – det är inte många som bryr sig om det. Det ledde en gång till räddningstjänst, ambulansfärd, sjukhusvistelse och spräckt ländkota för mig, med lång rehabilitering till följd. Min snälla islandshäst blev nämligen skrämd av två bilar med en speciell typ av djurvagnar som kom i vansinnesfart tätt efter varandra. 

Jag flög av och hamnade med ryggen rätt på en isfläck. De båda bilarna körde bara vidare utan att bry sig, trots att de absolut måste ha märkt det. 

Det har också varit intressant att se A-traktorer gasa på i full fart, på samma väg, betydligt över deras gräns… Och hur jag fick höra i kön i byns ICA-affär att: ”du kör så förbannat långsamt”. ”Nej, jag försöker följa hastighetsgränserna” svarade jag skarpt. 

Jag minns också en gång hur det en tidig mörk vintermorgon stod en stor älg precis invid vägkanten på en starkt trafikerad väg strax innan Krokom.

 Jag stannade och blinkade och tutade och gjorde allt jag kunde för att uppmärksamma medtrafikanterna, både mötande och de bakom mig, på det. Döm om min stora förvåning när inte en endaste bilist brydde sig eller ens saktade ned. Och nu närmar jag mig en helig graal i Jämtland: snöskoteråkningen… 

Visst, jag förstår att många tycker det är en härlig upplevelse. Men skoteråkare som kör på vägarna, på skidspår och över min privata gårdsplan och mark är inte roligt. Det har jag personligen varit med om. Snöskoteråkning ingår faktiskt inte i allemansrätten. Ibland känns det lite som vilda västern på de jämtländska vägarna. 

Visst, vägarna är ofta väldigt dåliga i Jämtland och inte många poliser ute, men vi behöver inte vara dåliga bilförare för det. Vi måste alla färdas i trafiken och mötas i den. Jag skulle önska att vi alla tänker lite mer på våra medtrafikanter, följer hastigheterna i möjligaste mån och hjälper varandra i trafiken i solidarisk och medmänsklig anda. 

Har trafikvett helt enkelt! Här vill jag avsluta med att tacka alla bussförare, exempelvis Tommy, som har just detta och som kämpar på i alla väglag. 

Det är ju Bussförarens dag den 18 mars. För att inte tala om bilmekanikern som kom och hämtade mig när turbon i min bil plötsligt pajade mitt i smällkalla vintern på en liten väg.