Nya energiregler ett slag mot kulturarvet

EU:s direktiv om byggnaders energiprestanda, EPBD, ska minska energianvändningen och bidra till klimatomställningen. Men när direktivet nu genomförs i Sverige riskerar regeringen och Boverket att skapa ett regelverk som allvarligt skadar kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Detta eftersom man valt att inte nyttja direktivets undantagsmöjligheter.
 
De byggnader som hotas utgör ett brett kulturarv som fortfarande används och förvaltas över hela landet: hembygdsgårdar, äldre skolor, stationshus, kvarnar, bruksmiljöer, gårdsmagasin, mangårdsbyggnader, flerbostadshus, stadsvillor, församlingshem och andra hus som bär lokala erfarenheter av material, hantverk och byggsätt.

Många används som samlingslokaler som håller landsbygder och lokalsamhällen levande. För ideella föreningar med begränsade resurser som äger eller förvaltar sådana lokaler blir situationen särskilt svår.
 
Syftet med EU:s direktiv är i grunden rimligt; energianvändningen ska minska och utsläppen pressas tillbaka. Men historiska byggnader kan inte behandlas som moderna nybyggnationer. Äldre hus är uppförda med andra material, andra konstruktioner och andra tekniska system än moderna byggnader.

De innehåller dessutom redan investerade resurser, lång livslängd och beprövade lösningar som i sig hör hemma i ett resurssnålt samhälle. Äldre byggnaders klimatnytta måste bedömas utifrån livscykelperspektiv och resurshushållning – de behöver inte nyproduktionens klimatbelastning. Vägen till hållbarhet kan därför inte gå via standardiserade ingrepp som bryter ner det som redan fungerar.
 
Vi ser att regelverket behöver justeras på fyra områden:
 
För det första måste Sverige använda de undantag som EU-direktivet faktiskt medger för kulturhistoriskt värdefulla byggnader. EU-regelverket ger  medlemsstaterna möjlighet att undanta byggnader med officiellt skydd och byggnader med särskilt historiskt eller arkitektoniskt värde när energikraven annars skulle medföra oacceptabla förändringar av deras särdrag eller utseende. Det handlingsutrymmet måste användas och tydligt implementeras i lagstiftningen.
 
Ett grundläggande problem är att Boverket föreslår att slå samman "handel och kultur" i samma byggnadskategori – i praktiken kan en traditionell hembygdsgård då komma att omfattas av samma synsätt som ett modernt varuhus. Om undantag inte uttryckligen skrivs in, reduceras kulturvärden till något som vägs in i efterhand, från fall till fall. Bevisbördan läggs på den enskilde fastighetsägaren, resultatet blir rättsosäkerhet och oförutsebarhet. Många värdefulla byggnader saknar dessutom formell utpekning i kommunala underlag – men värdena finns där ändå. Ett regelverk som bara skyddar det som redan är väl dokumenterat kommer att slå snett.
 
För det andra behöver kompetenskraven skärpas för dem som föreslår åtgärder i historiska hus. Det räcker inte att identifiera att kulturvärden finns – man måste kunna bedöma följderna av att byta ut originalfönster, tilläggsisolera eller göra andra ingrepp i historiska konstruktioner. När sådan kompetens saknas uppstår en falsk trygghet: ägaren litar på rekommendationerna, åtgärden genomförs och skadan är skedd. Certifierade sakkunniga avseende kulturvärden, som även har kunskap om analys av kulturhistoriska värden, behöver kopplas in när energideklarationer upprättas och åtgärder föreslås.
 
För det tredje måste äldre byggnaders klimatnytta bedömas utifrån livscykelperspektiv och resurshushållning. När äldre kulturbyggnader behandlas som konventionella standardobjekt uppstår förändringstryck mot originalfönster, putsade fasader och diffusionsöppna konstruktioner - små ingrepp som var för sig framstår som obetydliga får tillsammans stora kumulativa effekter. Att riva ut fungerande fönster är inte resurshushållning utan dess motsats. Ändå saknas i dag tillräckliga livscykelanalyser för äldre byggnader i regeringens och myndigheternas arbete.
 
För det fjärde måste energideklarationer och finansiering utformas så att varsamt bevarande inte bestraffas. En byggnad som av goda skäl inte bör anpassas till moderna standardvärden kan ändå få låg energiklass och sämre villkor på kreditmarknaden. Då missgynnas den som vårdar och bevarar, medan den som byter ut och standardiserar gynnas. Riksantikvarieämbetet har i sin rapport Energirenovering av byggnader med kulturvärden relaterat till EPBD och EU-taxonomin pekat på dessa risker. Kraven ställs dessutom särskilt på offentliga lokaler, vilket ökar kostnaderna för Statens fastighetsverk, som ansvarar för några av landets mest betydelsefulla kulturmiljöer, samt för kommuner och övriga offentliga, respektive enskilda, ägare och förvaltare av kulturarvet.
 
Det finns också brister i processen. Underlagen till den nationella byggnadsrenoveringsplanen har inte remitterats brett trots frågans stora omfattning. Frågor som påverkar människors livsmiljöer så genomgripande förtjänar en öppnare demokratisk behandling.
 
Ansvaret ligger tungt på Boverket och på regeringen. Klimatomställningen kräver kunskap, resurshushållning och omdöme. Regeringen behöver justera kursen och lyfta frågan på EU-nivå – dagens regelverk, inklusive taxonomi och avfallsdirektiv, är i hög grad utformade för nyproduktion och fångar inte värdet i att vårda och använda det som redan finns. Om Sverige i stället väljer schabloner, rättsosäkerhet och felaktiga incitament kommer förlusterna att bli både dyra och oåterkalleliga.
 
Det handlar inte om att välja mellan klimat och kulturarv – utan om att förstå att de hänger ihop. Om vi river ut det gamla för att uppnå kortsiktiga energivinster riskerar vi att förlora både historia och hållbarhet.
 
Sveriges Jordägareförbund
Anders Grahn, generalsekreterare
 
Sveriges hembygdsförbund
Jan Nordwall, generalsekreterare
 
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Stephan Fickler, verksamhetsledare