Notan för Nato – vi sätter våra barn i pant

Med proposition 2025/26:254 tog Sverige ännu ett steg bort från självbestämmande. Regeringen har fått utökade möjligheter att låta utländska styrkor agera militärt från svensk mark utan att riksdagen först behöver ta ställning i varje enskilt fall. Krig kan i praktiken föras från Sverige utan att Sverige är angripet.

Detta sker redan på en grund som lagts av DCA-avtalet. USA har fått tillgång till svenska baser, rätt att lagra materiel och egna juridiska undantag. Svensk mark – men inte fullt ut svensk kontroll. Bit för bit monteras vår suveränitet ned.

Och med varje sådant steg förändras vår roll i världen. Från att stå utanför konflikter – till att bli en plattform för dem.

Vad betyder det i verkligheten?

Att Sverige blir ett mål.

Att våra städer, våra baser, vår infrastruktur pekas ut i andras krigsplaner.

Att våra unga – våra söner och döttrar – blir en del av ett stormaktsspel de aldrig valt.

Detta kallas ”förbättrat militärt samarbete”.

Men vad är det egentligen vi förbättrar?

Inte vår trygghet.

Inte vår demokrati.

Inte vår framtid.

Priset är redan formulerat: uppemot 5 procent av BNP. Hundratals miljarder som ska lånas. En skuld som inte betalas av dagens beslutsfattare – utan av nästa generation.

Vi skuldsätter oss för att rusta upp.

Vi öppnar vårt territorium för andras krig.

Och vi gör det utan att fullt ut låta folket förstå vad som står på spel.

Den 15 juni beslutade riksdagen att godkänna propositionen.

Därmed har en av de största förändringarna av svensk säkerhets- och försvarspolitik i modern tid blivit verklighet.

Frågan är enkel, men brutal:

Hur mycket av vårt land, vår demokrati och våra barns framtid är vi beredda att lämna ifrån oss i utbyte mot en känsla av trygghet?

För det är just det vi gör nu.

Vi sätter våra barn i pant.

Ambition Sverige