När ansvarsutkrävandet urholkas i riksdagen

Se debatten här: https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/interpellationsdebatt/jakt-och-fiske-pa-statlig-mark_hd10387/

Det som borde vara en skarp och saklig granskning av regeringens politik reduceras till undanflykter, tom retorik och politisk bekvämlighet. Debatten blir en formalitet – inte ett verktyg för att pröva makten.

Mitt i detta framträder Elsa Widding som ett undantag – och därmed som ett exempel på hur riksdagsarbetet är tänkt att fungera.

Hon ställer raka, konkreta och relevanta frågor. Hon lyfter konsekvenserna av politiska beslut, pekar på bristfälliga underlag och kräver tydlighet kring hur statlig mark förvaltas. Det handlar om ansvar, transparens och långsiktighet – själva fundamentet i seriös politik.

Det är varken radikalt eller kontroversiellt. Det är grundläggande parlamentarisk ordning. Just därför blir kontrasten så tydlig.

Istället för att möta frågorna sakligt väljer landsbygdsminister Peter Kullgren att undvika kärnan. Fokus flyttas från sakfrågorna till teknikaliteter, formuleringar och invändningar mot hur kritiken framförs – snarare än att faktiskt besvara den. Hänvisningar görs till Sametinget och länsstyrelser, som om ansvaret därmed upphör att vara regeringens.

Detta är inget nytt. Det är ett välkänt politiskt mönster – och det signalerar inte styrka, utan svaghet.

Om det fanns tydliga svar skulle de presenteras.Om besluten vilade på stabila underlag skulle de redovisas.Om politiken höll måttet skulle den tåla granskning.

Men i stället möts konkreta frågor av svepande och otydliga svar.

Problemet stannar inte vid en enskild minister. Det handlar om en bredare kultur i riksdagen. När fler ledamöter inte kliver in, inte följer upp och inte kräver tydliga besked, skapas ett system där ansvarslöshet normaliseras.

Interpellationsdebatten förvandlas då till ett spel för gallerierna – något som ska genomföras, inte något som ska göra skillnad.

Det är ett svek mot väljarna.

Detta är dessutom inget enskilt tillfälle. Det är ett återkommande mönster där Elsa Widding gång på gång möter ministrar som duckar för kärnfrågorna – oavsett politikområde.

Här aktualiseras också talmannens ansvar. Om ministrar inte svarar på ställda frågor, är det rimligt att debatten tillåts glida iväg i undanflykter? Är inte talmannens uppgift just att värna debattens kvalitet och säkerställa att riksdagens kontrollmakt fungerar?

När det ansvaret inte upprätthålls försvagas hela den demokratiska processen.

Den aktuella debatten handlar därför om mer än jakt och fiske. Den fungerar som ett stresstest för demokratin i praktiken.

Och resultatet är nedslående:

Regeringen svarar inte som den borde.Riksdagen granskar inte som den ska.

I detta framstår Elsa Widding inte som ett undantag i negativ bemärkelse – utan som en påminnelse om hur uppdraget ska utföras.

Det är inte hon som avviker.

Det är resten som inte lever upp till sitt ansvar.

Olle Larsson, Ambition Sverige

Ronny Svarto, Ambition Sverige