Låt ingen komma undan HBTQ-certifiering
Det räcker inte att ha små fickor här och där av tolerans och mångfald, skriver Jens Ganman.
Ni kanske såg? En förskola i Nälden beställer HBTQ-certifiering. Mycket bra. Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli, som det heter i det gamla – ofta förvanskade – ordstävet. (Det heter ”böjas”. Inte börjas.)
Med det sagt tycker jag att kommunen ska gå vidare fullt ut med de här åtgärderna.
Det räcker inte att ha små fickor här och där av tolerans och mångfald. HBTQ-certifieringen ska finnas på alla arbetsplatser inom kommunal och statlig verksamhet. Eller överallt faktiskt där skattebetalarna på något sätt är inblandade.
Man får inte nöja sig med att plocka de lägst hängande frukterna: det vill säga 6–7-åringar som bara har en vag aning om vad HBTQ är. De kanske inte ens känner till begrepp som butch eller BDSM.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som till att kräva att HELA Sverige måste certifieras utifrån ovanstående princip.
Bög-, bi-, lebb- och transhat är inte okej. Det hör inte hemma på 2020-talet. Det hör hemma på 600-talet.
Om ens där.
Tyvärr finns det fortfarande grupper och källarlokaler där det är svårt att nå in med den skandinaviska toleransen. Detta får dock inte avskräcka oss från att försöka.
Jag tror att RFSL, kommunen och andra berörda parter måste våga bearbeta även mormoner, Jehovas vittnen, pingstvänner, hinduer, katoliker, judar och buddhister när det gäller den sexuella toleransen.
Vi måste våga vara konsekventa.
Det handlar om en princip här – liberalism och tolerans måste tvingas på ALLA, höll jag på att skriva. Jag använde fel ord. Förlåt. Inte tvingas, men i alla fall föreslås med sådan auktoritet och tydlighet att ingen vågar säga nej. Inte ens ni-vet-vilka.
Alltså de frireligiösa.
Det ska inte gå att gömma sig bakom en religion eller en helig bok, eller ens tusenåriga kulturella traditioner, och hävda att ens barn inte behöver fostras när det gäller sin könsidentitet.
Där vet staten bäst. Eller när det gäller Nälden: kommunen.
Vill man inte ställa upp på den odiskutabla HBTQ-doktrinen – då är det bara att lämna Sverige. Jag struntar i om du är mormon från Salt Lake City, laestadian från Pajala eller jude från Tel Aviv.
Bor man i Sverige får man acceptera att även mycket små barn kan ha stora tvivel om sina X- och Y-kromosomer.
Det handlar ju inte alls om de vuxnas neuroser och obearbetade trauman. Det handlar om att valfri femåring ska kunna ställa sig upp på förskolans fruktstund, rak i ryggen, helt utan intellektuell och könslig skam, och ropa:
”Jag är nyfiken gul!”
Eller snarare:
”Jag är nyfiken trans!”
Att de ska behöva vänta tills de är 18 år och myndiga med att få välja vilket kön de tillhör känns sunkigt och bakåtsträvande. Barn är ändå barn. Jag menar… barn är VUXNA.
Och ibland är även vuxna barn. Också om de på något märkligt sätt råkat komma in på en akademisk utbildning och avancerat till förskollärare.
Eller för den delen: kommunpolitiker.
