”Svenska staten har stulit vår mark tre gånger”

Efter brukspatron Farups död 1893 fick Funäsdalens landskommun erbjudande av dödsboet att köpa Farups stora markegendom. Kommunen tackade nej, dels av finansiella skäl, dels av ointresse. Istället köpte den svenska staten ut fastigheten, inklusive Ljusnedals bruk, från Farups släktingar med det uttalade målet att säkra samernas renbete.

Stigs morfar Per har berättat att det även då rådde en djup misstro till staten och dess tjänstemän, och torparna var oroliga för hur det skulle bli när staten upplät marken till renbete. Staten lovade emellertid att ingen renskötsel skulle få bedrivas på den mark som bönderna brukade eftersom man sade sig var angelägen om att det skulle finnas levande jordbruk i fjällen.

De bönder som stannade kvar på östra sidan av Ljusnan hade i det läget bara ett alternativ, nämligen att arrendera tillbaka sin egen mark. Dessa så kallade fjällägenhetsarrendatorer disponerade sammanlagt endast 300 hektar av den enorma egendomen på 90 000 hektar.

I dagsläget är det Stig som arrenderar alla 300 hektar eftersom han, som han uttrycker det, ”är sist ut” av de tidigare 30–40 gårdarna.

Av arrendeavgiften som han betalar till staten via Länsstyrelsen går två tredjedelar till samebyn Mittådalen. 

– Svenska staten har stulit vår mark tre gånger, säger Stig torrt.

Han förklarar:

• Första stölden skedde den 13 augusti 1645 när Härjedalen tillföll Sverige. Vid den tidpunkten var Stigs gård i privat ägo.

• Andra gången var 1868 när staten – efter en lång tvist mellan brukets ägare Farup och torparna – bistod Farup att få full besittningsrätt till marken.

• Tredje gången inträffade 1893 när staten köpte ut Farups ättlingar vid dennes bortgång.

För Stigs del har kampen mot myndigheterna dessvärre fortsatt och är aktuell ännu idag.

Den 23 december 2022 kom ett brev från Länsstyrelsen där en tjänsteman beordrade Gård Kristiansson att plocka bort byggnader och stängsel från, som hon formulerade det, ”statens mark”.

Stig fick – mitt under jul och nyår – två veckor på sig att överklaga. Han lyckades få myndigheterna att ta fram arrendekontraktet från 1893. Den första punkten i länsstyrelsens brev blev med det utagerad i enlighet med löftet om att ingen renskötsel skulle få ske på böndernas mark. Stängselfrågan återstod dock, och Sveriges regering tog därefter två år på sig att meddela att länsstyrelsens beslut avseende stängslet stod fast.

Stig kan i alla fall fortsatt luta sig mot mulbetesrätten, och att det nu har blivit tillåtet med virtuella stängsel även i Sverige. Han har dessutom talat med berörda samer som, åtminstone delvis, inte ser att det aktuella stängslet utgör ett reellt hinder vid rendrivning.

Samernas rättigheter i förhållande till andra markägare och näringsidkare har varit föremål för debatt under lång tid. Under de senaste åren har diskussionen blivit allt mer intensiv. Frågor om jakt, tillträde till mark- och fjällområden, turistverksamhet och användningen av motorfordon har återkommande lett till konflikter mellan olika intressen.

För Stig och andra fjällbönder väcker utvecklingen frågor om hur fjälljordbrukets framtid ska kunna säkerställas. Han menar att ett levande lantbruk och djurhållning är en viktig del av Sveriges, och särskilt Härjedalens, självförsörjning. Samtidigt pekar han på att betesdjuren bidrar till att hålla landskapet öppet.

Han säger också att Ljusnans dalgång har en helt unik biologisk mångfald och är i ett mycket fint skick tack vare betande djur.

Det är genom lång och obruten hävd till markerna som djur har gått där i alla tider. En stor del av den mark som Stig och hans familj brukar är dessutom klassificerad som Natura 2000-område.

– Vi har ett ansvar att området inte växer igen. Det är att hedra våra förfäder och skapa möjligheter för efterkommande. I det sammanhanget underlättar det att vi fjällbönder och samerna samarbetar, säger Stig och sträcker ut en hand.