Fjällbondens kamp mot myndigheterna

Stig, född 1949, övertog arrendet av gården, numera Gård Kristiansson, från morbrodern 1985. Där hade Stigs mormorsmor varit gårdens första arrendator. Stig själv växte upp både i Bruksvallarna och i Tännfallet där pappa var maskinist på kraftstationen som färdigställts 1940.

– Enligt dansk-norska arkiv var det en man vid namn Jon Rise som ägde och drev den gård jag driver idag, berättar Stig. Men Rise var inte först på plan.

En professor vid universitetet i Trondheim, Norge, har kommit fram till att gården har funnits i Stigs släkt i åtminstone 1 000 år, vilket bland annat påvisas av den lika gamla, men tomma, grav som finns på fastigheten vid Ljusnans strand. Det var inte ovanligt att en grav anlades i närheten av bostaden för att ha någonstans att sörja om en släkting inte kom tillbaka efter att exempelvis ha deltagit i krig. Friluftsmuseet Jamtli, Östersund, har dokumenterat graven på Stigs mark och bedömt den som mycket gammal.

Forskare på både norska och svenska sidan har fastställt att det fanns fjällbönder och torpare i området redan på järnåldern, och gravfält tyder på att det fanns fast boende på platsen.

Stig har lärt sig yrket som bonde den hårda vägen. Redan som ung gick han med mormor Matilda med korna ”på skogen” och han lärde sig tidigt att hantera nötkreatur.

När Stig övertog driften av gården fanns det 4 - 5 fjällkor för mjölkproduktion och några får för ullens skull. Verksamheten var för liten för att kunna leva på och därför köpte Stig in ett antal kor av rasen SRB (svensk rödbrokig boskap). Trots att det fanns mellan 60 och 70 mjölkleverantörer bara i västra Härjedalen, såg Stig gårdens potential och lämnade in en ansökan om att få bygga ut för 30 mjölkkor.

Lantbruksnämnden, som då var tillständig myndighet, gav emellertid tillstånd endast för 12 kor. Ansökningsproceduren upprepades ett antal gånger och varje gång fick Stig ett nej från myndighetshåll. Till slut hade han sammantaget bara fått tillstånd att bygga ut för 20 djur.

När Sverige gick med i EU 1995 tillkom ytterligare en instans som satte käppar i hjulet för mjölkproduktionen. Nu infördes mjölkkvoter vilket innebar att Stig fick full betalning för mjölken endast från 12 djur men bara halv betalning för mjölken från åtta djur. Som mjölkbonde erbjöds han att köpa till mjölkkvoter till priset av 200 000 - 300 000 kr, något som inte var ekonomiskt försvarbart.

För att underlätta det tunga arbetet på gården – som vanligtvis pågick mellan kl. 04 på morgonen till kl. 19 på kvällen – ansökte Stig år 2000 om bygglov, denna gång för att bygga en helt ny ligghall. Som tidigare fick han avslag men byggde på eget bevåg ut den befintliga ligghallen. Vid millennieskiftet hade han nu utrymme för 80 djur.

År 2010 var Stig inne på att installera mjölkrobotar och hade både ritningar och finansieringen klar. Ännu en ansökan lämnades in men i sedvanlig ordning fick familjen ett nej; denna gång från Länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut att neka bygglov innefattade att en eventuell ny byggnad måste ligga på exakt samma plats som den gamla; ett av uppenbara skäl praktiskt ogenomfört projekt.

Stig berättar att detta ”nej” sammanföll med att samebyn Mittådalen, via Länsstyrelsen, gjorde anspråk på marken trots att det i 1893 års arrendeavtal stipulerats att ingen renskötsel fick bedrivas på böndernas mark.

Enligt Stig återstod i den situationen inget annat än att jobba vidare på det gamla sättet. Samtidigt hade familjen dock börjat fundera på en omläggning av gårdens verksamhet och satt igång att avla in köttrasen Black Angus i boskapsbesättningen.

En tidig morgon den 3 maj 2012 vinkade så Stig och hans fru adjö till mjölkbilen för sista gången. Familjen Kristiansson övergick direkt till att hålla köttdjur och mjölkkorna släpptes ut ur stallarna.

Stig får ännu idag tårar i ögonen när han tänker tillbaka på den där morgonen. Han hade under drygt 30 år kämpat mot olika nyckfulla myndigheter för att behålla och bygga ut sin verksamhet, och försökt rätta sig efter alla påbud. Och bakom alla ”nej” stod, enligt Stig, hänsyn till samerna; ett tänkesätt som har genomsyrat svenska myndigheter och politiker ända sedan staten köpte in fastigheten 1893 i syfte att säkerställa samernas renbete.

Idag tillhör Gård Kristiansson en av få kvarvarande köttproducenter i Härjedalen. Köttet säljs huvudsakligen till privatkunder, däribland turister, och slakt sker baserat på efterfrågan.

I och med övergången till köttdjur fanns det bara en enda mjölkproducent i hela Härjedalen. Även den mjölkbonden har dock under tiden lagt ner sin verksamhet. Härjedalen står idag helt utan lokal mjölkproduktion.