Fler söker sig till kyrkan i en orolig tid

Myskoxarna var borta från Sverige i många tusen år, men på 1970-talet vandrade några hit från Norge. Sedan dess har vi en stam i Sverige. Det lärde jag mig i Härjedalen, där våra myskoxar finns. 

Det är lätt att tro att när något är på nedgång så är det snart borta för alltid. Men världen och människor är föränderliga. Det ser vi nu i våra församlingar.

Allt fler människor väljer aktivt att gå med i kyrkan.

Under det senaste året ökade antalet inträden i vårt stift med omkring 40 procent. Samtidigt bromsar medlemstappet in. Det är ännu inget tydligt trendbrott, men det är heller inte obetydligt. Tvärtom tror jag att utvecklingen säger något viktigt om vår tid.

Under många år har berättelsen om Svenska kyrkan nästan alltid handlat om medlemstapp. Kurvor som pekar nedåt. Färre dop. Färre människor med en självklar relation till kyrkan.

Också här i vårt stift minskar medlemsantalet. Men bakom siffrorna syns också något annat.

Särskilt intressant är att många av dem som söker sig till kyrkan är unga vuxna. I en tid präglad av oro, högt tempo och ständig uppkoppling söker allt fler något djupare än det tillfälliga. Sammanhang som inte bygger på prestation.  En relation som grundas i villkorslös kärlek.

Kanske har vi ibland vant oss vid tanken att kyrkans tid är förbi. Att tron långsamt försvinner ur människors liv. Men människan slutar aldrig att bära existentiella frågor. Frågor om mening, ensamhet, skuld, kärlek, död och hopp.

De frågorna blir ofta starkare när mycket annat känns osäkert.

Förra veckan var jag på biskopsvisitation i Härjedalen och mötte många engagerade människor i församlingarna. Jag mötte människor som bygger gemenskap både på söndagar och mitt i veckan. Människor som vittnar om hur kyrkan funnits där i ensamhet och kris, som bärare av mening och glädje. Det gjorde starkt intryck på mig.

Mitt i berättelsen om minskande siffror finns också en annan berättelse. Om människor som fortfarande tror på kyrkans betydelse i samhället och i människors liv.

Allt fler unga kämpar dessutom med psykisk ohälsa och känslan av att stå utanför. Också här i vår del av landet. I Bibeln återkommer människans rop till Gud gång på gång. Inte som perfekta formuleringar, utan som ärliga rop på hjälp. .

Vi lever i en tid där mycket driver på känslan av att hela tiden behöva producera och vara tillgänglig.  Samtidigt längtar många efter tystnad, verkliga möten och känslan av att man i sig själv är god nog.

Där tror jag att kyrkan har en särskild uppgift. Inte genom att ropa högst, utan genom att vara en plats för närvaro, mening, och frid.

Människor söker inte främst färdiga svar. De söker platser där livet får rymmas som det är.

Jag tänker ibland på kyrkan som en lägereld i mörkret. En plats där människor får slå sig ner utan krav på prestation. Där det finns tid för de stora berättelserna. Där det finns värme gemenskap och frid. 

Det är också där Svenska kyrkan behöver vara tydlig i vår tid. Inte främst som institution, utan som gemenskap. Många unga har aldrig fått ett språk för tro och kristendom, samtidigt som deras längtan efter mening är stark.

I vår del av landet har kyrkan länge funnits nära människors vardag. Våra kyrkor står fortfarande mitt i byar och samhällen där generationer har samlats genom glädje och sorg. Den närheten betyder fortfarande något.

Det är lätt att fastna i berättelsen om nedgång. Men vi behöver också se de försiktiga tecknen på rörelse i en annan riktning. Kanske lika tålmodigt och modigt som myskoxarnas vandring över fjällen.

Vid en lägereld finns alltid plats för fler. Jag tror att många människor längtar efter just en sådan plats också i dag.