Rasism – när ordet förlorar sin mening

När människor som vill värna svensk kultur, svenska traditioner och nationell sammanhållning rutinmässigt stämplas som rasister, urholkas ordet och tappar sitt innehåll. Resultatet blir inte ökad jämlikhet, utan tvärtom ett samtalsklimat där verkliga orättvisor skyddas från granskning.

Det är varken extremt eller främlingsfientligt att kräva att den som flyttar till Sverige anpassar sig till landets lagar, normer och grundläggande värderingar. Det är en självklar förutsättning för ett fungerande samhälle. När sådana krav etiketteras som rasism, samtidigt som etniskt baserad särlagstiftning accepteras och försvaras av staten, har debatten spårat ur fullständigt.

Ska rasism tas på allvar måste vi också kunna granska den när den är politiskt sanktionerad.

Samtidigt som riksdagens samtliga partier säger sig bekämpa rasism och diskriminering, försvarar man ett system som bygger på etnisk särbehandling. Sametinget är en statlig myndighet vars existens vilar på etnisk tillhörighet. Myndighetsutövning baserad på härkomst hör inte hemma i en rättsstat som säger sig bygga på likhet inför lagen.

Att samer tilldelats status som urfolk är ett politiskt beslut – inte ett historiskt entydigt faktum. Om konsekvent historisk närvaro vore avgörande hade även kväner, tornedalingar och den ursprungliga skandinaviska befolkningen omfattats. Beslutet har i stället lagt grunden för en åtskillnadspolitik med långtgående konsekvenser för andra folkgrupper och näringar i norra Sverige.

Rennäringslagen är ett tydligt exempel på lagstadgad diskriminering. Endast personer av viss samisk härkomst har rätt att bedriva rennäring, vilket också ger exklusiva rättigheter till mark och vatten. Detta sker regelmässigt på bekostnad av andra folkgrupper med minst lika lång, och i många fall längre, historisk förankring i området – inklusive samer utanför rennäringen.

Länsstyrelsernas rennäringsdelegationer och Samefonden förstärker denna ordning genom beslut där etnicitet och näring är avgörande. Det handlar inte om kulturbevarande, utan om institutionaliserad särbehandling.

Den beslutade urfolkspolitiken genomsyrar förvaltningen. Jordbruksverket har i praktiken låtit jordbruket i norra Sverige reduceras till obetydlighet, samtidigt som man visar ett påfallande ointresse för fjällkon – en lantras med längre historik i Skandinavien än tamrenskötseln och som i dag är akut hotad. Verket avstår även från att delta i programråd för traditionell kunskap och sedvanebruk.

Naturvårdsverket anpassar naturrestaureringsplaner särskilt för samisk kultur och rennäring, men undlåter att agera mot rennäringens dokumenterade konsekvenser i form av överbetning och utarmning av fjällnaturen. Länsstyrelserna stödjer okritiskt ständigt ökade krav från rennäringen, medan tingsrätter i vissa fall bortser från prejudicerande avgöranden i Högsta domstolen rörande historisk markanvändning.

Jordbruksdepartementet agerar i praktiken som företrädare för en enda näring i norra Sverige. Miljödepartementet förhåller sig passivt till att rennäringen återkommande bryter mot miljöbalken. Ingen annan näring hade kunnat utarma fjällens flora och fauna utan kännbara rättsliga följder.

Även inom public service accepteras etnisk särbehandling. Att samer har egna skattefinansierade radio- och TV-kanaler är i sig ett uttryck för särbehandling, när andra grupper inte ges motsvarande möjligheter. Staten ska inte finansiera etniskt avgränsade kanaler för opinionsbildning och kulturproduktion samtidigt som man påstår sig stå för jämlikhet och likabehandling.

Att staten dessutom, under hot om expropriation, köpt mycket stora arealer mark från fjällbönder för att överlåta dem till samiska renägare är en talande illustration av denna politik. De som i praktiken tvångsförflyttades var fjällbönderna – inte de som senare erbjöds och tilldelades markerna.

Om rasism ska bekämpas måste den definieras korrekt. Etnisk särlagstiftning, exklusiva rättigheter baserade på härkomst, statligt finansierade etniska institutioner och myndighetsutövning som skiljer medborgare åt efter börd är rasism – oavsett hur goda intentionerna påstås vara.

Likhet inför lagen är inte förhandlingsbart. Staten måste ta sitt grundläggande ansvar för rättsstatens principer och för demokrati och hållbar utveckling.

Olle Larsson

P-A Tapper 

Ronny Svarto 

Representanter för Ambition Sverige