Fullsatt hembygdsgård lyssnade på Krokvågssonens senaste roman

Det här är hans femte respektive sjätte roman, men totalt hans nionde bok – för denne produktive författare.

Lokalen var fullsatt med nära femtio personer.

 – Jag hade trott på femton till tjugo personer som mest, och så kommer det så många. Jättekul!

Din nya bok, Drottningen på Västgården – vad berättar du om henne i den? 

– Hon var en ovanligt driftig kvinna för sin tid, och hade hon levt idag hade hon kallats entreprenör, affärskvinna och personalutvecklare, något i den stilen. Hon var väldigt driven både som konstnär och företagare, en stark kvinna som jag vill lyfta fram.

– Det är ju drygt 300 år sedan hon levde, och man kan med fog säga att hon räddade den här stora gården undan konkurs genom sin driftighet.

Men vägen dit var besynnerlig och äventyrlig, med många olika händelser innan hon hamnade på gården i Krångede? 

– Absolut! Dels var hon ganska vild som barn, hon rymde på olika ställen och som sexåring tog hon till och med båten och rodde över Ragundasjön. Där träffade hon en person som hette Munken, som alla var rädda för, men inte hon – de blev vänner.

– Som tjugoåring rymde hon till Sundsvall och smög ombord på en saltskuta som skulle till Tyskland. Hon ville ut i världen och lära sig mer.

– Det är svårt att veta exakt vad som hände sedan, men man vet att när hon kom tillbaka till Sverige efter två år, var hon utbildad textilkonstnär. Hon hade mestadels tillbringat tiden i Belgien för sin utbildning.

– Väl hemma igen träffade hon en man vid namn Erik Nilsson som bodde på och drev Västgården. De gifte sig vid ungefär 25 års ålder, men hon insåg ganska snart att gården inte gick bra ekonomiskt. Då startade hon en stor väveriverksamhet: hon satte upp massor av vävstolar och lejde in många kvinnor från byn som också fick börja väva för henne. Hon skaffade ett stort antal får för att få ull till väveriet, vilket gjorde henne självförsörjande. Därefter åkte hon till Sundsvall och sålde sina alster dyrt till affärsmän på plats. På det sättet räddade hon Västgården från konkurs.

– Ett uttryck jag hittade när jag grävde i historien var: när de hade betalat sin sista skuld och var skuldfria på Västgården skrev en forskare: “då smilade välståndet på Västgården.”

Blir det en sjunde roman i serien, tror du? 

– Tveksamt. Det finns intressanta uppslag, men hennes barnbarnsbarn var en grosshandlare som bodde på samma gård. Han levde ett spännande liv med stor framgång i början, men gick i konkurs 1910 och flyttade till Sollefteå, där han avled nio år senare. Det skulle vara roligt att gräva i den historien, så vi får väl se, berättade Torbjörn.