Recension: Karins station fångar en svunnen tid

Inlandsbanan Östersund-Ulriksfors byggdes 1908–11. Landshövding Johan Widén hoppades att den skulle utveckla näringslivet och jordbruket. I romanen Karins station av Berndt Sehlstedt (Jengel Förlag 2025) får vi möta människor och miljöer vid Inlandsbanan och Östersund under 1950-talet.

Berättelsen börjar den 6 mars 1953. Då åker en femårig pojke tillsammans med sin pappa rälsbuss från Östersund på Inlandsbanan mot Strömsund.

Pojken noterar med intresse allt som passerar utanför fönstret. Små stugor, höhässjor på rad, banvaktsstugor, stationshus, många myrar men framför allt mycket skog. 

När rälsbussen stannar vid Norderåsens station, överraskas pojken av att se en ”tant som stins”. 

Hans pappa, som arbetar på SJ, berättar att Karin Olsson är platsvakt, en befattning som fanns på mindre stationer. Rälsbussföraren Åke Björklund stiger ur tåget, samtalar en stund med Karin och levererar en omgång veckotidningar, som tagits med från Östersund. Karin är även föreståndare för poststationen. 

Karin är sedan tio år änka efter banvakt Allan Olsson och har döttrarna Marianne och Monica. 

Karin har sin tjänstebostad i stationens övervåning. Hennes arbete med tågklarering och post går oftast i ett lugnt tempo. Men när en grupp skolpojkar tagit sig in på spåren är det nära att bli en katastrof. 

De märker inte det godståg som är på väg. En pojke som fastnat i en spårväxel räddas av en rådig banarbetare. 

Under en helg är Karin i Östersund för att träffa sin uppvaktande kavaljer Åke. Monica, som går i realskolan i Östersund, ska sova ensam i stationshuset. Hon väcks mitt i natten av en maskerad ung man som brutit sig in för att stjäla post- och bankkassan. Genom Monicas lugna ingripande – ”jag har inga nycklar till kassaskåpet” – får hon ynglingen att avbryta sitt rånförsök. 

Hon ger honom och hans kompanjon varm mjölkchoklad och messmörgåsar och de ger sig av. 

Efteråt blev det stort ståhej med polisförhör och besök från SJ:s trafikledning. Men Karin klarade sig utan klander och Monica fick beröm.

Det blev stort pådrag när Kung Gustav VI Adolf skulle passera Norderåsens station på väg till Storuman. 

Tåget skulle inte göra uppehåll, men Karin skulle stå på plattformen i uniform med signalspade. Hennes vän Åke som körde tåget, hade dock bestämt att göra ett stopp i Norderåsen så att kungen och hans sällskap kunde stiga av en stund. 

Byskolans elever hade under lärarens ledning tagit sig ner till stationen och uppvaktade majestätet med svenska flaggor och kungssången. Karin fick träffa kungen, blev fotograferad av fotograf Arvid Halling och hamnade på ÖP:s förstasida.

Karins liv kretsar i hög grad kring döttrarna. Marianne arbetar som servitris på Stadskällaren. Vi får där möta flera av stadens profiler, bland andra bokhandlare Ragnar Ohlson. På krogen bjöds underhållning av turnerande orkestrar. 

Marianne blir förälskad i musikern Joe Santos och har en kort relation med honom. 

Hon blir gravid och får en son som föds när Joe sedan länge är tillbaka i USA. Hon klarade sig dock bra som ensamstående mor med hjälp av Karin, Åke och systern Monica. Mariannes son John fick plats på Barnkrubban Emanuel, som på 1950-talet erbjöd barntillsyn innan sådan fanns i stadens regi.

Berndt Sehlstedt låter oss i ett befriande lugnt tempo följa Karin Olsson och hennes barn och vänner i 1950-talets Jämtland. Han är en god berättare och kan sin järnvägshistoria, sitt Östersund med affärer, caféer och läroverk. 

Inlandsbanan var då fortfarande en viktig länk i trafiken på norra Jämtland, men bilismen är sakta på väg att ta över. 

Till och med SJ-anställda börjar skaffa bil. Karin är orolig över de nyheter som kommer om nedläggning av hela eller delar av Inlandsbanan. Hösten 1960 fick hon veta att bemanningen på Norderåsens station skulle dras in den 1 maj 1961. Efter nedläggningen bosatte sig Karin och Åke i Östersund.