Dags för en rättvis fördelning

För att klara av den gröna omställningen, en fossilfri elproduktion inom 20 år, krävs många stora beslut och åtgärder. Sverige behöver fördubbla elanvändningen fram till omkring år 2040. Sverige är ett föregångsland som måste våga visa vägen även om det kostar på. Sol, vind och vatten är huvudingredienserna för framtiden.

Solel är det område som i Sverige ökar snabbast i procent, men från en mycket låg volym, knappt 2 % av elproduktionen. Vattenkraften ger i snitt 60-70 Twh/år, knappt hälften av vårt elbehov idag.

Vindenergin har haft en kraftig tillväxt de senaste åren och står idag för drygt 20 % av vårt elbehov. Tyvärr har segdragna utredningar stoppat upp utbyggnaden. Det finns stora planer på vindkraftsparker både till lands och havs, men de stoppas upp av knöliga regelsystem och kommunernas vetorätt. Idag stoppas nästan 80 % av planerna och med den inställningen kommer vi inte att klara den gröna omställningen.

Vetorätten skall vi inte ändra på, men det måste vara lönsamt för regioner, kommuner och närboende att godkänna och släppa till naturvärden. Vad gäller energibeskattning är Sverige unikt. Inom EU är det endast Grekland och Sverige som har enbart statlig fastighetsskatt. Alla andra länder har antingen regional eller delad skatt med staten.

Föreningen Sveriges Vatten- och vindkraftskommuner och regioner (FSV) har under många år verkat för att delar av värdena från energiproduktionen skall tillfalla de områden som släpper till sina naturresurser; regioner, kommuner och närboende. Intresse och förståelse från beslutsfattare och allmänhet har ökat och under förra sommaren tillsatte regering en utredning runt vindkraften under namnet ”Incitamentutredningen”.

Till utredare utsågs riksdagsledamoten Ulrica Liljeberg. Mattias Schain och Kristina Forsbacka utsågs till huvudsekreterare och FSV hade ett möte med dem i Stockholm. Vi kände optimism när vi lämnade dem med utredningens samråds-PM. Därefter kom emellertid ett dråpslag när utredningen av regeringen förbjöds att gå fram med förslaget om kommunal fastighetsskatt. Ett sådant förslag fanns i samråd-PM:et, men det hade försvunnit när betänkandet kom. Det var just den frågan som för oss var den viktigaste.

Vid en jämförelse med våra grannländer kan vi konstatera hur stora skillnaderna är. För ett 6 MW vindkraftverk får kommunen per år i Finland motsvarande 330 000 kr, i Danmark 180 000 kr och i Norge 210 000 kr i fastighetsskatt. I det sistnämnda landet går dessutom en avsevärd produktionsavgift till kommunen. Detta kan jämföras med den så kallade bygdepengen för vindkraft i Sverige som är från 0 kr till ca 40.000 kr/vindkraftsverk medan all fastighetsskatt går till staten. I Norge gå dessutom ca 6 miljarder kr/år till vattenkraftskommunerna som ersättning för utbyggda forsar. Sveriges vattenkraftskommuner får endast drygt 0,1 miljarder kr/år i bygdepeng. Norska vattenkraftskommuner är tillförsäkrade sina pengar och kan lägga in dessa i sina kommunala budgetar. Orättvisan gentemot de svenska kommunerna är uppenbar.

Sammanfattningsvis har Sveriges orättvisa fördelning gjort att sprickan mellan land och stad växer. Får kommunerna ingen ersättning för de naturresurser som tas i anspråk kommer Sverige inte att klara av den nödvändiga gröna omställningen.

Ingvar Persson, Bollnäs Ordförande FSV Jonas Andersson, Region Jämtland Härjedalen

Vice ordförande FSV Håkan Larsson, Krokom Magnus Andersson, Östersund Lennart Skoog, Ragunda

Ledamöter i FSV:s styrelse