Akademikern som blev frälst!

I tonåren satt jag vid en vidsträckt sjö i finska Lappland med finsk öl i näven och betraktade solnedgången som smekte vattenytan innan den sjönk ner i djupet och mörkret tog vid, och upplevde bara tomhet och frågade mig själv: ”Finns det verkligen inget mer?” Den frågan jagade denna vilsna sökare in på universitetsstudier på kulturvetarlinjen i Örebro och Göteborg. I nära fyra år läste jag kanske hundra av de bästa, mest ansedda böckerna inom litteraturvetenskap, filosofi och annat.

Den finska ölen byttes ut till annan sorts öl och vin därtill på studentkrogen, och berusad var jag till slut tre dagar i veckan. Och inga svar, vare sig i bok eller burk – fortsatt meningslöshet och denna alltförtärande, stålkalla och döda ”tomhet” som i ett strupgrepp ville kväva allt liv, om det nu fanns något.

Enträget vittnande kristna jag mötte, som ville omvända mig till Jesus, viftade jag bort med hånflin och överlägsna argument. Men orden de sade väckte mitt samvete – en märklig upplevelse. Varifrån kom den? Skulle jag då behöva ”syndernas förlåtelse”?

Då dog en när och kär. Vid begravningen bar vi ut kistan och ”Gud” rörde vid mig. Jag upplevde ljus, glädje och frid mitt i all sorg och död! Något fanns därovan?!

Skakad och förnärmad läste jag i en bok evangeliets budskap på riktigt, liksom på allvar, där ensam i min lilla etta sent en kväll den 17 augusti 1995. Och jag förstod – jag var skyldig! Och Frälsaren hade tagit min skuld, mitt straff på det blodiga korset.

Men envis finne jag var, i ett hisnande akademiskt högmod begärde jag ändå en bekräftelse från den Högste – och fick svar! Jag såg ut genom fönstret och vrålade rakt ut i nattmörkret, mot himlen: ”Gud, om du finns, visa det för mig nu!”

Denna gång kom en väldig våg av kärlek och frid. Hela rummet blev bländande vitt och Jesus tog mig i hand och sade: ”Peter, jag dog för dig. Jag älskar dig. Du är förlåten och fri. Följ mig.”

För första gången föll jag ner på knä och bad: ”Förlåt mig Gud, sätt mig fri. Jag tror på dig, Jesus. Jag är din.”

Och kan ni tänka er – tomheten försvann och livet segrade och fyllde mig så att det flödade över och genomsyrade varje atom i mitt väsen. Det var och är att leva på högsta tänkbara nivå. Det var att befinna sig i själva tillvarons mening och syfte. Och ”salig” alltjämt är jag efter 30 år…

Peter Kujala, Östersund