Kommentar till insändare om torvbrytning

När koncessionen för torvbrytningen runt Vemhån går ut vid nästa årsskifte skriver vi 2024/2025. EU och stora delar av världen har som ambition att nå högt uppsatta klimatmål och jobbar fram åtgärdsprogram som ska ta oss mot målet. Det här har så klart även Finland gjort, som HMAB gärna jämför med, och brytningen av torv har därför redan minskat i landet. Debatten går hög om torvens framtid och vägen mot en minskad användning är redan påbörjad i vårt grannland. Staten har en tydligt utstakat väg mot mindre koldioxidutsläpp där torven inte ser ut att ha en framtid på lite längre sikt. 

Torven som beredskapslager skulle bara stå för en bråkdel av Finlands behov och andra lösningar kommer vara avgörande menar professorn emeritus Markku Ollikainen, ordförande i Finlands klimatpanel, i en artikel i Hufvudstadsbladet från april 2022. Hur viktigt kan ett beredskapslager vara för Sverige som bryter betydligt mindre torv än Finland. 

Att torven och HMAB kommer att vara med och lösa framtidens energibehov verkar högst osannolikt då det fortfarande är en fossil energikälla som framtiden har som mål att fasa ut. Torvbildning pågår i en takt om ca en halv millimeter om året. Gräver man upp tre meter torv tar det sextusen år för ett lika tjockt lager att återbildas. Under gynnsamma förhållanden kan det gå så fort som på 3000 år. 

HMAB påstår att ”torv är ett erkänt energislag på den svenska energimarknaden och som vid uppvärmning i kraftvärmeverk klassas som ett förnybart energislag liksom sol, vind och vatten.”

Var hittar HMAB uppgifter som styrker det påståendet? Enligt Naturvårdverket är torv ett mellanting mellan fossilt och förnybart bränsle. Men att ”Förbränning av olja, kol, torv och fossilgas (naturgas), så kallade fossila bränslen, är den största källan till utsläpp av koldioxid, svaveldioxid och kväveoxider i Sverige. Utsläppen påverkar klimatet, ger upphov till försurning av skog och mark och orsakar hälsoproblem”. Dessutom är hela processen fram till förbränningen allt annat än klimatvänlig.

Att torven skulle minska vårt beroende av importerad energi är en kortsiktig tanke då det med dagens miljölagstiftning är näst intill omöjligt att få tillstånd till nya brytarealer. Markägarna har också rätt att säga nej. Det är också anledningen till att HMAB ser vår torv som en tillgång värd att ha, oavsett om de planerar att bryta eller inte. En ekonomisk tillgång som bättrar på resultatet. Inte oviktigt när man fick skriva ned värdet på kraftvärmeverket med flera hundra miljoner.

Det ”strikta ansvaret” HMAB påstår sig ta och dessutom med de ”strängaste miljöstandardena” för att ”minimera påverkan på miljön” låter fint men ekar tomt. En ambitiös formulering. I den riktiga världen, där vi Vemhåbor lever, har vi under långa perioder sett helt övergivna reningsdammar. Dammar som översvämmas eftersom de inte är dimensionerade eller utformade för vårfloder och häftiga regn. Sediment som fritt transporteras till våra sjöar. Hydraulolja som läcker från trasiga gamla kvarlämnade maskiner. Intrång på mark med grävda dammutlopp och diken utan tillstånd.

Branschorganisationen Svensk Torv jobbar för att få torven rumsren igen. Med ord som ”skörda” istället för att bryta försöker man försköna sanningen. 

Att med dagens lagstiftning söka tillstånd för nya brytningsarealer vore omöjligt för HMAB, ett nej från markägare skulle räcka för att hålla en sådan verksamhet borta. Viktigare än så är inte torven för staten idag. 

Markägare i Härjedalen