"Sommaren 1914 känns obehagligt bekant"

Jag når Milos Skundric på telefon från en semesterort i Montenegro samtidigt som statsminister Ulf Kristersson träffar Emmanuel Macron i Ankara. Sverige har inlett en kärnvapendialog med Frankrike, där president Macron öppnat för att förlägga franska kärnvapen i andra europeiska länder. 

Upprustningen i Europa berör också i allra högsta grad Jämtland och i synnerhet Östersund, som pekats ut som en strategiskt viktig ort.

Det märks inte minst genom DCA-avtalet med USA.

Avtalet innebär att amerikansk militär får tillgång till militärbaser på 17 platser i landet – bland annat i Östersund.

För Milos Skundric, som dokumenterat vägen till vår tids första globala konflikt, väcker utvecklingen i Europa obehagliga associationer.

– Just nu sitter jag här på en strand i Montenegro. Vi badar, skrattar, köper glass och har det allmänt bra i solen. Det finns ingen som går omkring och tänker på krig. Så var det också sommaren 1914. 

Den serbiske regissören släppte "The long road to war" redan 2018, men den finns kvar att streama för den med ett svenskt Netflix-abonnemang. 

– Den som avslossade skotten i Sarajevo 1914 var den bosnienserbiske studenten Gavrilo Princip. Jag började fundera över om en högskolestudent verkligen kunde starta ett världskrig. Det verkade som en helt orimlig utgångspunkt. Men ju mer jag undersökte, desto mer upptäckte jag sådant som jag aldrig tidigare känt till.

I dokumentären intervjuas välrenommerade historiker från olika delar av världen, som pekar på att den verkliga orsaken till konflikten står att hitta i åratal av upprustning, propaganda, stormaktspolitik och politiska beslut.

Första världskriget var inte heller oundvikligt. Tvärtom menar flera av de historiker som intervjuas att Europas ledare hade flera möjligheter att stoppa utvecklingen under Julikrisen 1914, men att politiska beslut i stället drev kontinenten närmare krig.

När Europa nu återigen rustar för fullt och Tyskland pratar om att skapa Europas starkaste armé, är det inte så att dokumentären blivit mindre relevant. 

– Vi tyckte att den var aktuell redan när den kom, men tyvärr blir den bara mer och mer relevant. Det är så att vissa saker aldrig verkar förändras. Vi har politiska ambitioner, missförstånd, propaganda och allt som behövs för att skapa ett krig.

I dokumentären beskriver historikerna hur den tyska ledningen använde propaganda för att avhumanisera Ryssland och måla upp ryssarna som ett monster för att vinna stöd för kriget.

En del i jobbet med att förbereda den egna befolkningen på konflikt. 

– Jag tror att första världskriget var första gången man verkligen förstod propagandans betydelse. Nu ser jag idag hur nyhetsrapporteringen allt oftare framställer den andra sidan som rent kriminell och ja – som ett monster. Röda varningslampor bör nog tändas för alla.

Ser du några andra paralleller till första världskrigets upprustning?

– Stormakter har alltid velat befästa sin maktställning. Jag tror att det också är en del av det vi ser i Ukraina i dag. Ukraina är inte bara en konflikt i sig. Det är en arena där stormakternas intressen kolliderar.

– Jag menar att första världskriget egentligen handlade om två saker. Dels om att hindra Ryssland från att bli en supermakt. Men också om den allmänna krisen mellan Europas imperier – och om vem som skulle dominera Europa. Det finns tydliga likheter med det som utspelar sig idag.

Skundric återkommer flera gånger till Rysslands roll i Europas historia. Han menar att landets storlek, naturresurser och geopolitiska betydelse länge gjort det till en central maktfaktor – något som också präglat relationen mellan öst och väst.

– Väst har alltid haft ett intresse av öst – från Napoleon till första världskriget och vidare till andra världskriget.

Närmare än så vill Milos Skundric inte gå in på dagens säkerhetspolitiska läge.

– Jag är filmskapare, inte geopolitisk expert. Det bästa med dokumentären är att tittarna själva får dra sina slutsatser. Jag tycker inte att det är min uppgift att tala om för människor vad de ska tycka. Men det är klart att många människor själva ser likheterna mellan då och nu. Så är det.