Krönika: Rätten att bestämma över vårt liv och vår död
Att prata om döden är skrämmande för många. Men hur vi än vrider på det är detta det enda vi kan vara säkra på kommer att hända oss alla. Men var finns rätten att bestämma själva?
Många, inklusive jag själv, har varit i en situation med en anhörig eller nära vän som bett om hjälp. Någon plågas av en sjukdom där utgången är hundra procent säker. Smärtan är fruktansvärd. Men valet finns inte.
Jag satt nyligen bredvid en av mina närmaste vänner på en palliativ avdelning dagarna innan hon dog. Personalen var underbar, de gjorde sitt bästa. Min vän var inte rädd för att dö, hon trodde på ett liv efter detta liv. Men vägen dit var hon panikslagen över.
Hon bad mig googla hur mycket av specifika mediciner hon behövde samla på sig för att kunna ta en dödlig dos. Hon hade sagt ifrån sig all livsuppehållande behandling. Hon bad läkare och övrig personal konstant om mer smärtstillande. Men de ville inte ge mer, för då skulle det kanske inte fungera den sista dagen, då de skulle ge så att hon inte kände något.
Så min vän fick, liggande i en sjukhussäng, invänta det sista dygnet med smärtor som de mediciner hon kunde få inte helt lindrade.
Jag led med henne. Hennes partner led med henne. Övriga släkt och vänner led med henne. Helt hjälplösa fick vi se på.
Min vän dog bara några dagar efter att jag hade fått ta tåget hem genom Sverige. Hon är nu där hon vill vara, medan vi som är kvar står frågande.
Varför behövde hon plågas de sista veckorna? Varför fick hon inte välja själv?
Förklaringarna till varför lagen är som den är handlar främst om att det strider mot hälso- och sjukvårdens grundläggande uppdrag att bota och lindra, samt att det anses äventyra förtroendet för läkarkåren. Svensk lag ser eutanasi som mord eller dråp, och det finns en etisk rädsla för att patienter ska känna sig som en börda eller tvingas till dödshjälp mot sin vilja.
Borde inte det gå att lösa? Om diagnosen är slutgiltig, smärtan är överväldigande och man inte vill längre? Samtalsterapi som styrker att det är personens eget val? Signera ett dokument som bekräftar det?
Hade min vän haft råd hade hon åkt till Schweiz, där dödshjälp är lagligt under vissa omständigheter. Men det kräver pengar.
Ett ämne vi vill undvika så länge det går, tills vi inte har något val. Antingen när vi ser någon vi älskar plågas eller när vi är där själva.
Som min vän sade: “Hade jag varit hund hade det dömts för djurplågeri.”
Borde inte vårt egenbestämmande gälla till allra sista stunden?
Min vän plågas inte mer, men minnet av hennes sista tid lever kvar som en ond tagg i ett annars kärt minne.