Jämtland har skyddat nog med skog – nu hotas jobben

För Jämtland har redan tagit ett stort ansvar.

 Jämtlands län har både Sveriges största areal och högsta andel frivilligt avsatt produktiv skogsmark. Drygt 232 000 hektar har frivilligt undantagits från produktion. Det motsvarar närmare nio procent av den produktiva skogsmarken utanför formellt skydd.

Till detta kommer den fjällnära skogen. Mellan 2020 och 2025 betalade staten intrångsersättning för omkring 30 000 hektar produktiv fjällnära skogsmark i Sverige efter nekade avverkningstillstånd. Hela 34 procent av denna areal ligger i Jämtlands län.

Och nu växer osäkerheten även i andra delar av skogslandskapet genom miljöbalken, artskyddet och EUs fågeldirektiv. Förekomst av en art eller dess livsmiljö kan innebära krav på omfattande anpassningar och i vissa fall att planerade skogsbruksåtgärder inte kan genomföras.

Självklart ska vi skydda hotade arter och värdefulla livsmiljöer. Skogsbruket har påverkat och påverkar den biologiska mångfalden. Det finns arter som minskar och livsmiljöer som behöver stärkas.

Men därifrån är steget långt till slutsatsen att mer mark som undantas från brukande alltid är den bästa lösningen.

För det finns en annan del av verkligheten som också måste få plats.

Riksskogstaxeringen visar att viktiga strukturer för biologisk mångfald, som mängden död ved och grova träd, ökar i norra Sveriges skogar. För de grupper av skogsfåglar som används som indikatorer för höga naturvärden och äldre skog finns heller ingen statistiskt säkerställd minskning under perioden 2002–2023 i den region där Jämtland ingår.

Det betyder inte att allt är bra.

Men det visar att brukad skog inte är detsamma som skog utan naturvärden.

Dagens skogsbruk är heller inte detsamma som gårdagens. Kantzoner lämnas. Naturvärdesträd sparas. Död ved bevaras och skapas. Hänsyn tas till vatten, kulturmiljöer och kända naturvärden. Skogsägare gör frivilliga avsättningar och stora delar av skogsbruket är certifierat.

Det borde få betydelse för hur vi utformar framtidens naturvård.

Om höga naturvärden kan bevaras – och vissa viktiga miljöindikatorer till och med utvecklas positivt – samtidigt som skogen brukas, borde ambitionen vara att bli ännu bättre på just den samexistensen.

För alternativet har också ett pris.

I en jämtländsk by är skogen inte bara träd på en karta.

Den är inkomsten för skogsägaren. Jobbet för maskinföraren. Uppdraget för åkeriet. Underlaget för sågverket och träindustrin. Den ger arbete åt entreprenörer, mekaniker och småföretag och skapar skatteintäkter till kommuner där varje arbetstillfälle spelar roll.

På många håll är skogen en av de sista riktigt starka ekonomiska ryggraderna som finns kvar – en näring som inte kan flyttas till Stockholm, ett annat land eller en serverhall någonstans i världen.

Skogen finns här. Jobben finns här. Värdet skapas här.

Därför måste också landsbygdens livskraft vägas in när nya begränsningar diskuteras. 

Frågan borde inte vara skog eller natur. Den motsättningen leder oss fel.

Frågan borde vara hur vi får både brukade skogar och höga naturvärden.

Och när ytterligare inskränkningar övervägs måste politiken och myndigheterna kunna svara på några grundläggande frågor:

Vilken konkret naturvårdsnytta ger just denna begränsning? Hur stor är den nyttan jämfört med den hänsyn som redan tas? Hur ser den samlade belastningen ut i ett län som redan har landets högsta andel frivilliga avsättningar och som tagit en mycket stor del av konsekvenserna kring den fjällnära skogen? Och vad händer med människorna, företagen och samhällena när ytterligare produktiv mark tas ur bruk?

Naturvård måste självklart få kosta.

Men kostnaden kan inte betraktas som oviktig bara för att den uppstår långt från de stora städerna.

Jämtlands skogar är värdefulla när de skyddas.

Men de är också värdefulla när de brukas.

Ett långsiktigt hållbart skogslandskap måste klara båda delarna. Och innan vi begränsar brukandet ytterligare är det rimligt att kräva att någon kan visa att den ytterligare naturvårdsnyttan faktiskt är större än det vi samtidigt riskerar att förlora.

Fredrik Eliasson, LRF Jämtland