Bevara kulturarvet i Änge gård

Det är inte längre någon överraskning att vår kultur skapas av digitala verktyg i allt högre grad. Utvecklingen av verktyg för artificiell intelligens (AI) bidrar till att kultur kan skapas oerhört mycket effektivare och billigare än tidigare. 

Vi ser det hända i musiken, filmen, texten och bilden. Och förändringen går snabbt. 

Stora delar av kulturen kommer att skapas av digitala verktyg, mycket av ekonomiska skäl. Traditionella tonsättare och konstnärer kommer knappast att kunna leva på sitt arbete när de kulturella produkterna blir skapade i realtid genom klick på datorer eller mobiltelefoner. 

Därför måste våra styrande på kommunal, regional och statlig nivå ta ansvar för att bevara den tradition som har skapat vårt analoga kulturarv. 

Vi behöver säkerställa att de miljöer som inspirerade dem som har skapat vår kultur på det analoga sättet bevaras innan spåren raderas ut. Ett sådant spår är Änge Gård på Frösön och dess omgivningar. 

Men alltför få känner till den stora betydelse för vårt kulturarv som gården fick under ett 20-tal år runt förra sekelskiftet.

Många av dem som skapade vår jämtländska kultur var gäster i vårt landskap under en längre eller kortare tid. De blev inspirerade av vår jämtländska miljö, och de ägnade en del av sin tid åt att tolka den inom sin konstart. 

Andra fanns i vårt landskap under hela sitt liv, och hjälpte oss att forma vårt lokala kulturarv med sitt arbete. 

I mitt närområde på Frösön fanns familjen runt lantmätare Lars Tirén. Familjen bodde på Änge gård i Valla i slutet av 1800-talet, och där samlades även andra i släkten Tirén periodiskt. Däribland Johan Tirén och Karl Tirén som båda är rikskända inom konst och musik.

Men kanske mest betydelsefull är Wilhelm Peterson-Berger (P-B), som bodde på gården tillsammans med familjen Tirén under längre och kortare perioder under ett 20-tal år fram till 1913 när hans permanenta bostad Sommarhagen blev färdig. 

Under åren på Änge skrev P-B de allra flesta av de musikstycken som har anknytning till Jämtland, och som har blivit hans kulturarv. Under åren därefter, på Sommarhagen, upptogs hans liv mer av andra uppgifter.

Wilhelm Peterson-Berger lär vara den klassiska kompositör som spelas mest utanför Sverige av alla våra svenska klassiska kompositörer. 

Och det som spelas är sannolikt de lättare pianostyckena och sångerna som skrevs när P-B tillbringade delar av åren på Änge gård. Den vackra och inspirerande miljö som vi har i Jämtland sprids därmed utanför länet och utomlands, och har placerat Frösön på kartan för många.

Det är få platser som har en så tydlig koppling till en tonsättare som Frösön. P-B:s Frösöblomster har spelats av många nya och etablerade pianister. Säkert har det bidragit till att många har besökt Frösön för att få se den miljö som inspirerade. 

Men få av besökarna har förstått att skapandet till stor del var inspirerat av området runt Änge gård. Gården i sig har ett starkt kulturvärde som behöver sparas och vårdas. 

Men det har även den miljö som gården ligger i. En miljö som kanske mer av en tillfällighet är i huvudsak oförändrad sedan 1800-talet. Byggnader kan ha ett historiskt värde så länge som de är oförändrade. 

Men det är i sin ursprungliga miljö som byggnaderna blir verkligt intressanta. Carl Larssons Sundborn skulle tappa sitt mesta värde om huset flyttades till Skansen, liksom Sommarhagen skulle tappa sitt värde om huset flyttades till Jamtli. 

Vi måste därför bevara och vårda de få kompletta kulturmiljöer som finns kvar. Både byggnaderna och den naturmiljö som de ligger i.

Änge gård har stått tom under en rad år i väntan på att reparationer skulle slutföras, och för att få en passande användning för kommunen eller för någon annan intressent. 

Hittills tycks kommunen inte ha uppmärksammat att det kulturella värdet i gården skulle kunna förstärkas genom att använda byggnaden till något som överensstämmer med syftet att bevara det kulturella värdet. 

Exempelvis som en filial till den kommunala kulturskolan, då med en särskild inriktning på de kategorier musik och konst som skapades på platsen runt förra sekelskiftet. Det är inte uteslutet att en del av inspirationen finns kvar i huset och den i omgivande miljön. Särskilt om de som blir verksamma där förstår den kulturella historien på platsen.

Jag (vi) uppmanar Östersunds kommun att snarast återställa Änge gård i det skick den förtjänar utifrån sin kulturhistoriska roll, och att gården sedan får en passande användning, gärna med en kulturell anknytning.

Lars Agerberg